Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kenny Powers påminner om Jimmy Nordin

/

Sommar är inte tv-högtiden på året.

Men det är inte bara repriser som sänds.

På Gång har botaniserat bland aktuella tv-serier under sensommaren.

Annons

Eastbound and down

Kanal: Canal Plus

Betyg: 4

”Eastbound and down” balanserar på gränsen mellan det komiska och det tragiska, en serie som likt ”The Office” framkallar skratt med ett obehagets klang.

Huvudpersonen Kenny Powers är en före detta baseball-stjärna som saboterade sin karriär med droger och dålig attityd. Själv lever han kvar i tron att en comeback är nära förestående, även om han tvingats flytta in hos broderns familj och ta ett jobb som idrottslärare.

I ”Eastbound and down” skämtar ingen à la Chandler i "Vänner"; skratten kommer istället från häpnad över vilken otrolig skitstövel Kenny Powers är, när han strör förolämpningar och idioti omkring sig under sin nedsänkning i karriärgyttjan.

Han är ändå ett svin som man har svårt att ogilla helhjärtat. Serien är som bäst när den lämnar sin grabbiga situationskomik, liksom smyger sig på Kenny när han lämnar garden nere – stunderna då han i förtvivlan inte kan upprätthålla illusionen om att hans liv kommer att lysa igen, som när han ligger ensam i sängen och försöker låta bli att gråta som en liten pojke.

Danny McBride är strålande som en lönnfet föredetting med hockeyfrilla, och runt honom har en skön samling med loserkaraktärer samlats.

Jag tänker på Gävles egen Jimmy Nordin när jag ser Kenny Powers. I en plågsam sekvens i filmen säljer sig Kenny för usel betalning till en lokal bilhandlare, som med lite kändisattraktion ska sälja bilar. Han tvingas att kasta en boll, som i fornstora dagar, trots en nästan desperat vädjan att slippa avslöja hur dålig hans arm har blivit. Den scenen får mig att tänka på kortdokumentären ”Jimmy är större än Gävle”, där Jimmy Nordin – till ljudet av sin egen inte helt briljanta sång – i snö på en grådaskig plan, långt från de stora idrottsarenorna, stöter ut en kula som begravs i det vita. (Filmen finns att se på Youtube).

Det som gör att ”Eastbound and down” blir mer än några billiga skratt är identifikationen. Få av oss har varit stjärnor i baseball, eller liknande, men visst finns det stunder då man misstänker att de bästa stunderna i livet kanske redan har passerat.

 

My own worst enemy

Kanal: Canal Plus

Betyg: 2

De två huvudpersonerna i ”My own worst enemy” spelas av samma person: Christian Slater. Det är en Jekyll och Hyde-historia, där den ena personligheten är en spion, den andre en vanlig kontorsråtta. När muren mellan personligheterna börjar krackelera uppstår problem, och serien hämtar sin dramatik från kampen mellan de två personerna som slåss om samma kropp.

”My own worst enemy” håller inte i längden, även om det finns roliga sekvenser, som när den outhärdlige spionen jävlas med sin kroppskompis genom att ligga med hans fru (hon märker förstås inte någon skillnad eftersom kroppen är identisk). Att Christian Slater spelar huvudrollen borgar för en viss kvalitet, men inte till den grad att serien blir must see tv.

 

(säsong två)

Kanal: Canal Plus

Betyg: 4

På Gång har tjatat om "True blood", och tar chansen igen när nu säsong två av serien snart har premiär. Tittarsiffrorna har glädjande nog varit höga, vilket försäkrat att serien får en fortsättning.

"True blood" utspelar sig i en amerikansk sydstatshåla, och följer servitrisen Sookie Stackhouses liv. Vilket låter som en tråkig story, om det inte vore för två saker – hon kan läsa tankar och har en vampyrpojkvän.

Mordgåtan från första säsongen är löst, och i säsong två hjälper Sookie istället de lokala vampyrerna med ett mysterium i Dallas. Mycket tid ägnas också åt hennes bror Jason, som har gått med i en vampyrhatande frikyrka.

Säsong två har hittills inte nått upp till den första säsongens nivå. Inte heller romanserien som "True blood" baseras på håller i längden. Men serien är alltjämt det sexigaste, smartaste (nåja), snyggaste och mest spännande på tv just nu.

De som inte har Canal Plus får invänta första säsongen som ska visas på SVT.

 

(säsong tre)

Kanal: Canal Plus

Betyg: 3

Den bästa komediserien sedan "Seinfeld", har vanligtvis pålitliga människor kallat "30 rock". Jag vet inte om jag kan placera Tina Feys skapelse på den piedestalen, men klart är att "30 rock" är en humorskapelse med självförtroende.

När serien hade premiär fick den mest uppmärksamhet för att det kom två serier samtidigt om livet bakom scenen på en komedishow à la "Saturday night live". Alla trodde mer på Aaron Sorkins "Studio 60 on the Sunset Strip", men medan den lades ner triumferade "30 rock".

I den tredje säsongen har Tina Fey och company den självförtroende som en framgång ger. De vågar flippa ut i absurd humor, och en av mina favoriter från de första avsnitten är hur huvudpersonen Liz Lemon, hög på tabletter, tror sig bli kompis med Oprah Winfrey, som visar sig vara en tjock liten svart flicka. Alec Baldwin är som vanligt i högform som galen chef.

Jag har roligt med "30 rock", men det är sällan en tv-serie som jag känner behovet att följa.

Mer läsning

Annons