Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Kritiken mot Status Quo är obefogad"

/
  • Francis Rossi tillsammans med parhästen Rick Parfitt.
  • De två låtskrivarna i Status Quo har inte alltid haft ett helt okomplicerat till varandra. För tillfället är de överens men i perioder pratar de inte utanför turnéerna.
  • – Det finns så mycket musik nu att folk inte uppskattar den längre, de hinner inte med säger Francis Rossi

Ibland känns intervjuer skrivna på förhand. Samma typ av frågor, samma typ av svar. Francis Rossi, ledsångare i Status Quo som spelar på Getaway nästa vecka, gillar inte den typen av intervjuer.

Annons

Att prata med Francis Rossi var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Kritiken mot bokningen av hans band Status Quo till Getaway har varit minst sagt hård. Bandet har beskyllts för att bara spela "gubbrock", vara föredettingar och för att ha spelat in samma skiva tio gånger. Francis Rossi tar lugnt på kritiken.

– När man blir äldre får man mer perspektiv på saker och ting. Jag är 61 år gammal nu, för fem-tio år sedan kanske jag hade blivit förbannad men inte nu. Det är konstigt att kritiken mot Status Quo är att vi inte utvecklas medan folk egentligen vill ha samma sak om och om igen. Jag vill inte låta negativ men det är precis som med anti-kommersialismen. Folk klagar över den men går ändå till McDonalds och beställer en cheeseburgare. Vi har spelat ihop i snart fyrtio år, nästa platta kommer helt enkelt inte att vara varken rap eller låta som Justin Bieber. Den kommer att låta som Status Quo, säger han.

På många sätt påminner Rossi om Billy Mack, den fiktiva sångaren i filmen "Love actually". Precis som Billy Mack har Rossi varit med tillräckligt länge för att ha lessnat på den konforma idén om en rockstjärna som sprudlande positiv över sin egen musik och varje framträdande. Cynisk, utan att vara bitter, men framför allt väldigt rolig.

– Jag skulle kunna säga att vi kommer göra världens bästa spelning på Getaway men det gör jag inte. Ärligt talat så vet jag knappt vart vi spelar nästa vecka. Om spelningen blir bra vet man inte fören man står där på scen och blickar ut över publiken. Det kanske låter som att jag inte uppskattar det, men det gör jag. Verkligen.

Bandet, som hade sin storhetsperiod under 70- och 80-talet, glöms ofta bort när vi i Sverige, eller utomlands för den delen, pratar om de stora brittiska banden som the Beatles, Rolling Stones och the Who. Faktum är att gruppen haft flest listettor av alla i Storbrittanien. Fler än både Stones och Beatles.

Tycker ni att ni förtjänar mer uppmärksamhet när man pratar om de riktigt stora?

– Jag vet inte om man kan prata om att förtjäna ett erkännande. Jag gillar inte det. Speciellt när det kommer till en konstform som musik. Det finns nog något i oss alla som vill ha uppmärksamhet och erkännande, men det är en helt annan sak att förtjäna den.

Rossi och bandet har på senare år funderat på om det inte är dags att kliva åt sidan. De har ändå skrivit 30 skivor.

– För några år sedan var jag väldigt inne på det men man är väl rädd. Rädd att överge något som definierat mig sedan jag var tolv. Ibland när vi känner att vi gjort en dålig skiva så kommer tankarna. Samtidigt tror jag att det är en grej vi band från 60-talet har gemensamt. Vi är duktiga på att göra något som är riktig skit för att bryta ihop och komma igen.

Relationen till hårdrock och Getaway är tämligen okomplicerad.

– Det blir förmodligen en massa vrål, mycket svart hår, svarta kläder och ganska grisigt. Det blir säkert kul.

Mer läsning

Annons