Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lemmy – ett tragikomiskt rocköde med enorm låtskatt

/
  • Ian Fraser

En gigant inom textförfattande och musikhistoria gick ur tiden den 28 december endast fyra dagar efter hans 70-årsdag. Ian Fraser "Lemmy" Kilmister levde efter hans eget motto: Live Fast – Die Young".

LÄS ÄVEN: Krönika av Stentäpp "Everybody sucks sa Lemmy till mig"

Annons

Och nog var den 70-årige Lemmy ung, inte sant? I 50 år stod britten på scenen och gav alltid 200 procent.

Om inte mer.

Karln var rock n roll och för att citera Alice Cooper i dokumentären om Lemmy själv: Han är Kapten Krok. Lemmy var rock n rollens Kapten Krok och det gick nog aldrig att tämja honom om man inte stod honom väldigt nära.

Av dokumentären "Lemmy the Movie" att döma så tittar en försynt man fram ibland, en sliten rockräv som sett allt man borde ha sett och allt man inte vill se.

Men karln hade humor.

När jag sträckläste hans biografi "White Line Fever" så skrattade jag gott åt hans fadäser genom livet när han var roadie till Jimi Hendrix och knaprade amfetamin som om det vore halstabletter eller när han och en vän stoppade munnen full med diverse preparat när polisen stoppade dem längs de engelska vägarna i ungdomen.

Men det var samtidigt inget annat än tragikomiskt med ett ständigt beroende av alkohol, droger och ett spelberoende som inte var av denna värld.

För elva år sedan var det första och sista gången jag såg Motörhead live. Det var mitt inne i Borlänge under Peace and Love-festivalen och under samma eftermiddag var vi på presskonferens med bandet. Lemmy halverade en flaska whisky Jack Daniels under den tiden, gitarristen Phil Campbell drack engelsk cider och den svenske trummisen, Mikkey Dee, snusade och drack Coca Cola.

Efter intervjun stod vi utanför och småpratade och lyckades ropa Lemmy och Mikkey Dee till oss. De delade ut autografer och jag minns hur förvånansvärt fräsch Lemmy var trots, då, 40 år i yrket med allt vad detta hade inneburit och en halv flaska Jack Daniels senare.

Vi tackade och bockade och vandrade vidare när vi plötsligt hör ett dån över hela stan. Var det ett kraschande jumbojet?

Nej. Det var Motörheads roddare som soundcheckade Lemmys bas: den karaktäristiska Rickenbackern (modellen 4001) som alltid hängt över hans axel.

Då hade jag inte hört nämnvärt mycket låtar ur Motörheads låtskatt.

Det har jag nu och de har lyssnas flitigt på de senaste tio åren, inte minst på streamade musiktjänster.

Jag är ett relativt färsk fan av Motörhead i år mätt och det som jag gillade med bandet var att varje nytt album lät klassiskt. Lemmy släppte aldrig tempot, sin Rickenbacker eller sin skitiga genre.

Var han än finns nu så hoppas jag att där finns en enarmad bandit och ett biljardbord.

LÄS MER: Rockvärlden sörjer Lemmy Kilmister

Mer läsning

Annons