Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lervälling, halm och hårdrock

/
  • PARADISE LOST. Paradise Lost är inga smilfinkar men spela goth metal kan de däremot.
  • PARADISE LOST. Paradise Lost är inga smilfinkar men spela goth metal kan de däremot.
  • NAPALM DEATH. Legendariska punk/grind/death metal-konstellationen Napalm Death avslutar festivalen.
  • MUSTASCH. 500 badbollar regnar ner över publiken när Mustasch spelar.
  • EDGUY. Tobias Sammet sjunger bättre än han sköter mellansnacket.
  • DIMMU BORGIR. Storslagna låtarrangemang och en påkostad scenbild med facklor och fyrverkerier har norrmännen Dimmu Borgir med sig till Rockweekend.
  • ARCH ENEMY. Angela Gossow tycker att Sverige rockar och Sverige gillar henne precis lika mycket.

Hur mycket hårdrock orkar man med på en helg? Den frågan kommer vi att ställa oss framåt lördagseftermiddagen på Rockweekend i Kilafors, efter tre dagars masskonsumtion.

Annons

Rockweekend har flyttat och utökats till tre dagar men i år kunde man ha fått en bättre start. Regnet öser ner på torsdagen och förvandlar området till en leråker. Utrustade med gummistövlar och regnkappor biter vi ihop och går dit.

Testament är nämligen i Kilafors. De gamla thrashhjältarna är precis så bra som man hoppats. Men sångaren Chuck Billy är ett par gnuttor för pinsam när han envisas med att spela luftgitarr på mikrofonstativet hela konserten. Ibland är sången dessutom otajt och det är synd.

Kvällens bästa är W.A.S.P. En lång rad örhängen bränns av - häpnadsväckande nog håller Blackie Lawless röst fortfarande och Kilafors älskar W.A.S.P.

På fredagen har vi tur. Vi åker ner på eftermiddagen för att se coola Killgore och råkar se lapparna om att man stuvat om i schemat. Annars hade vi missat Paradise Lost, som flyttat från 22.30 till 18.30!

Tidigare än väntat är vi alltså tillbaka för att se goth metal-ikonerna. Nick Holmes och de andra verkar sådär lagom peppade på att vara här. Men så har de aldrig varit några muntergökar heller och det är helt okej. Humöret passar ihop med musiken och vi kommer att få nog av lustigkurrar under helgen ändå.

Dessutom har festivalarrangörerna rullat ut halmbalar över lervällingen så vi har relativt fast mark under fötterna igen. Underbart.

Ralf Gyllenhammar i Mustasch är däremot en muntergök. Han leder publiken i den ena allsången efter den andra. Mustasch är pålitliga – och omåttligt populära. Kul, men lite för hurtigt. Den överraskning man utlovat visar sig vara 500 badbollar som släpps över publiken.

Den ultimata frontfiguren kommer härnäst. Angela Gossow i Arch Enemy är så cool att hälften vore nog. Hon hetsar publiken och lyckas faktiskt sätta igång en circle pit framför scenen. Death metal-truppen gör kvällens absolut bästa spelning.

Sedan är det dags att se om hajpen håller. Chickenfoot är den nya "supergruppen" med Joe Satriani och medlemmar från Van Halen och Red Hot Chili Peppers, som gör en av sina första spelningar. Medlemmarna själva är entusiastiska men de skulle ha hållit sig i replokalen tills de skrivit några ordentliga låtar. Spelningen är en enda olidligt tråkig jam session.

Sedan är det lördag och nu börjar vi fråga oss hur mycket hårdrock man orkar med. Scar Symmetry känns urtråkiga och jag undrar oroligt om jag blivit hårdrocksmättad. Inte blir det bättre av att Tobias Sammet (Edguy) ännu en gång provocerar med sin ofräscha kvinnosyn - och när öppet sexistiska och homofoba Sammet drar igång sin hundrade allsång får jag nog och går därifrån.

Tack och lov får Dimmu Borgir mig på bättre humör. Det är fyrverkerier och eldar, det luktar krutrök, medlemmarna har nitar och läder så att det räcker för en hel hårdrocksfestivalpublik och efter en seg dag är de precis vad som behövs. Trummorna smattrar så det trycker över bröstet och deras melodiska norska black metal är en höjdare i kväll.

Men faktum är att det ska bli ännu bättre. För medan norrbaggarnas jätteproduktion fyrats av på den ena scenen har medlemmarna i Napalm Death riggat sin lilla utrustning på den andra. Napalm Death är hårdare och brutalare än någonsin och sångaren Barney Greenway har den goda smaken att ta mellansnacket på allvar. Efter en knapp timme med dem är festivalen över.

Så, hur mycket hårdrock orkar man med på en helg? Mer än man kan tro.

Leran. På kläderna, i bilen, i ansiktet. Överallt var den.

Att ljudet genomgående var bra, hela festivalen.

Mer läsning

Annons