Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magnifikt mor-och-son-drama

/
  • Steve och hans mamma Diane har ett allt annat än harmoniskt förhållande. I Xavier ­Dolans nya film kommer alla känslorna oftast på en och samma gång.

Annons

Drama Rosor tycks ständigt ösas över den 25-årige fransk-kanadensaren Xavier Dolan. Mommy, min introduktion till denna imponerande unga regissör, gav mig förmågan att nu kunna relatera till detta.

Redan i premissen finns något så sällsynt som ett karaktärsdrivet mor-och-son-drama. Anne Dorval spelar Diana Die Després, mamma till våldsamme 15-åringen Steve (Antoine-Olivier Pilon) som hon i inledningen hämtar hem efter att han har suttit en tid på ungdomsanstalt.

Mentalt sett verkar inte Die mycket äldre: En medelålders kvinna som både klär och uppför sig som en fjortis.

Relationen mellan dem, om än infekterad och tumultartad, är likväl nära. Lite över gränsen från hyperaktive Steves sida, som lider av såväl ADHD, förlusten av sin pappa, samt ett smärre oidipuskomplex.

Käbblen eskalerar i stryptag. Die, som ensamstående mamma, ska samtidigt försöka hitta ett jobb och jonglera ekonomiska problem. Bandage runt de öppna såren kommer i form av den empatiske grannkvinnan Kyla som bistår i att läka relationen. Men även hon tycks bära på djupa smärtor och hemligheter man gärna vill nysta i.

Något man slås av tidigt är hur Dolan brukat det ovanliga bildförhållandet 1:1 till större delen av sin karaktärsstudie. Alltså inget fel på bioduken, som jag först kunde tro. Detta gick upp när bilden, vid väl valda tillfällen, plötsligt bredde ut sig i normalt format. Som för att symbolisera milstolpar av positiv frigörelse. Emotionella framsteg där demonerna (om än tillfälligt) kuvats.

Musiken spelar en viktig roll och är som en karaktär i sig självt. Grälvolymen, som ibland blir odrägligt hög, uppvägs med jämna mellanrum av rofyllda toner och himmelska franska ballader. Även om dramat som helhet känns aningen utdragen, finns här scener så hundraprocentiga att man vill dröja kvar i dem i minst en evighet.

Underbart är dock, som alltid när det kommer till alldeles ljuvliga ting, obarmhärtigt kort.

Mer läsning

Annons