Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man får inte vara fin i kanten på festival

/
  • Det var som fan. Lasse Winnerbäck. Jag har haft chansen att se Winnerbäck minst sju gånger genom åren, men struntat i det. Jag ska bara ta bilder under de första låtarna och gå vidare. Men – min anti-Lasse-mur rivs ner med buller och bång.

Det är skamsna Gina Tricot- och MQ-kassar jag möter när jag kliver av Borlängetåget. Två grabbar har degraderat kassarna till pantburksuppsamlare. Man får inte vara fin i kanten på festival.

Annons

Torsdag: Solsken och A Camp kommer inte till sin rätt på en stor scen. Dålig tid där är lika med publikljummet gig, men hitsen och duetten ”Golden teeth and silver medals” är guld. Winnerbäck spelar den första av tre konserter, jag undviker av princip att gå dit.

Urpunkaren från Rågsved, Thåström, är högoktanigt intensiv, spattig och kråmande, och hela Borlänge verkar älskar Pimme. Det är tungt och hårt, som i ”Alla vill till himlen”, men också paradoxalt passionerat återhållet som i ”Fanfanfan”.

Torsdagens final innebär att det plötsligt är tätare med folk per kvadratmeter än i en tunnelbanevagn i Tokyo vid rusningstid. Alla verkar vilja se Mötley Crüe. Hmm, Vince Neils röst verkar lida av efterverkningar av heliummissbruk, eller så har Tommy Lee klämt om hans nötsäck väldigt hårt för Vince låter som om han har nåt år kvar till puberteten.

Fredag: Ingen pratar till en början om gårdagens musik, alla pratar om Michael Jacksons plötsliga, tragiska död. Flertalet artister nämner kungen av pop i mellansnacken under dagen. Sommarhett väder, skugga blir hårdvaluta och bleka emo- och gothkids prenumeration på skugga annuleras och även soldyrkare söker sig till den. Knarkskandalsomsusade Pete Doherty gör två gig! Först ett riktigt bra soloakustiskt och sedan ett stundtals ofokuserat med Babyshambles, men att han är här är en smärre sensation i sig.

Winnerbäck spelar den andra av två konserter, jag går inte dit. Av princip. En kille spiller kaffe på min vita tt-shirt. Men man får inte vara fin i kanten på festival.

Jag hamnar på Henry Rollins spoken wordshow, och det går inte att i ord beskriva vad ofattbart bra det är. I 75 minuter håller han låda om tillståndet i världen. Humor och allvar i perfekt syntes. Anekdoterna om amerikanska tullpolisens fysiska trakasserier av Rollins får publiken att kikna av skratt. Men plötsligt kan Rollins svänga och berätta om sin jobbiga barndom eller sina gripande resor till områden som ”Dödens fält” i Kambodja. Lika obehindrat slänger han in sin humoristiska syn om Sverige, och lik förbannat knyter han elegant ihop allting på slutet. Det här är nåt av det bästa jag någonsin sett. Däremot missar jag hans presskonferens som satte nytt rekord på P&L: 135 minuter av visdomsord och humor där ingen av mediefolket kunde slita sig ifrån Rollins. Efter honom kändes Mando Diao... orättvist tomt.

Lördag: Aldrig har en storsäljande artist sett så liten ut inför en sån minimal publik: Sophie Zelmani ser bedrövad ut, och det blir under festivalen mer och mer klart att lugnare akter som A Camp, Zelmani och Ternheim inte fungerar tidigt på stora scener. Folk vill ha röj. Borlängebördiga Miss Li lyckas hålla folk kvar med sin skruvade pop.

Winnerbäck spelar den tredje av tre konserter.

Och plötsligt... Jag har haft chansen att se Winnerbäck minst sju gånger genom åren, men struntat i det. Jag ska bara ta bilder under de första låtarna och gå vidare. Men – min anti-Lasse-mur rivs ner med buller och bång. Ungdomar sjunger, dansar bugg och vals till låtarna, Lasse ser både glad och rörd ut över publikresponsen. Anna Stadling strålar, likaså violinisterna som förvandlar allt till otroligt känslosam intensiv folkrock. Det är ett snuskigt bra gig, det bästa jag sett med Winnerbäck. Det enda jag sett med Winnerbäck. Jag glömmer tiden, glömmer att jag ska se Hello Saferide och Chris Cornell, vilket säkert hade varit kreddigare.

Men man får inte vara fin i kanten på festival. P&L avslutas givetvis med en till folklig fixstjärna. Håkan Hellström far som en skållad Duracellkanin över hela scenen, ut på rampen, ut på båda flyglarna och det slår mig att han genom åren sjunger mindre och mindre falskt, att han i dag är riktigt stabil på sång. Det är en värdig final på den festival i Sverige som alltid haft det största hjärtat, som alltid vågat ta politisk ställning, som fortfarande har en sympatisk ödmjukhet och bra artister. Deportees, Jenny Wilson, The Leather Nun, TSOOL, Sofia Karlsson, Jonna Lee, Parken och många fler var också bra.

Det var som fan. Lasse Winnerbäck...

Mer läsning

Annons