Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Melodiös rock bjöd på amerikanska toner

/
  • Saknade geist. Teo Bolero gav en solid ljudbild, men vissa låtar saknade den där nödvändiga geisten.

Annons

Förutsättningarna för Teo Bolero, eller Christer Jäderlund som han egentligen heter, kunde ha varit skönare.
Förutom tunga, gråa moln med ett enerverande strilande, fick hans band kämpa om ljudrummet med kitschig euro- disco från det förra århundradet, rasslande karuseller och skrikande barn med habegär.
Men det olyckliga slamret till trots gick musiken oftast fram. Sämre bandkonstellation går trots allt att ha.
Den melodiösa rocken bjöd på toner som andades såväl amerikansk söder som Seattle, och Jäderlunds röst funkade riktigt bra i vissa låtar. Hans stämband var som klippta och skurna för lugna låtar som ”Search Light Soul”, men klarade även av att explodera i up tempo-stycket ”Precious Libertines”, där hans röst påminde en del om Millencolins Nikola Sarkevics.
Expressiv men sensibel. Kvällens Teo Bolero gav visserligen en solid ljudbild, men vissa av låtarna saknade den där nödvändiga geisten för att de inte skulle blanda sig med regnet och falla stumt till backen.

Mer läsning

Annons