Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Metallica och uppgivenheten

Annons

Hur mycket man än anstränger sig går det inte att ta sig genom en hel vecka utan att tvingas diskutera Metallica. När jag gick i mellanstadiet var det ett positivt faktum och man bar stolt sin söndertvättade t-shirt med motiv från ”Master of puppets” trots att sömniga ”Load” var albumet som var aktuellt. En kortklippt James Hetfield medverkade i ”Söndagsöppet” (vilket i sig var en akt av hädelse) och spelade den akustiska countryballaden ”Mama said”. En annan gäst, som mitt minne säger kan ha varit Jonas Åkerlund, fick frågan om vad han tyckte om bandet och svarade att det var dags för det att byta namn. Den knivskarpa analysen utgjorde material för den följande veckans Metallicadebatter, vilka präglades av en övervägande förnekelsefaktor och idoldyrkan som den bittra verkligheten inte lyckades slå hål på.

Vi ville verkligen inte acceptera att samma gudaväsen som skapat övermäktiga ”For whom the bell tolls” och luftgitarrsfavoriten ”Enter sandman” numera nöjde sig med att spela in en platta vars hårdaste låtar inte fick våra föräldrar att ens be oss sänka volymen. Att Metallica upphört att spela metal var uppenbart, men att uppskatta dem som ett rockband var ändå möjligt och det gjorde vi – i ungefär ett år. Sedan släpptes ”Reload” och hoppet övergavs. Det som tidigare varit världens bästa band hade nu reducerat sig självt till låtar som dumdryga ”Fuel” och gubbiga ”The memory remains” vilka dagligen hånade en via MTV. Kejsaren var naken och som om inte det vore nog var han dessutom svettig och närgången. I min värld dog Metallica 1997 efter ett par års andningssvårigheter och allt som följt därefter har varit besvärliga hemsökelser.

Prettoprojektet ”S&M” inspelat tillsammans med San Franciscos symfoniorkester 1999 kan i efterhand ses som en startpunkt för det överväldigande storhetsvansinne som kommit att prägla de svinrika bandmedlemmarnas beslut. Att 2003 års ”St. Anger” lät som ett paket blöjor förvånade föga, gubbarna trodde att de hade fattat vad kidsen sysslade med och tyckte att de med enkla medel kunde göra samma sak. Spola fram fem år till poänglösa ”Death magnetic” som var en blek repris på tidigare framgångsrecept samt ett affärsmässigt försök att släta över föregående miss.

Det kunde åtminstone inte bli mer patetiskt tänkte man, sedan hördes de första ryktena om ett samarbete med det mänskliga rucklet Lou Reed. Redan då blev jag trött. Singeln ”The view” blottades för världen, och plötsligt kunde blinda förstå hur vi seende upplever ett svällande hundkadaver som dumpats i vårt vardagsrum. Albumet ”Lulu” är nu släppt i sin helhet och jag stirrar hålögt utför uselhetens brant, men kan snabbt vända tillbaka. Tack Metallica för att ni lärde mig att ge upp allt hopp vid tolv års ålder, utan den läxan hade jag kunnat äga ”Lulu” i dag.

Mer läsning

Annons