Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mia Skäringer - Avig Maria och sångerna jag gråtit till

/

Mia Skäringer som gör upp med sin uppväxt, utelämnar sig i sin överkänslighet och sitt stora bekräftelsebehov.

Annons

En bilruta som immar igen av barnens bråk i bilen på väg till julaftonsfirandet. En 40-årig kropp där huden hänger allt slappare. Nattlig ångest som är som en bil som färdas i hög fart i en rondell med för många avfarter. Det låter kanske mer som en Norénpjäs än lördagsunderhållning på ett fullsatt konserthus i Gävle. Men det är Mia Skäringer som gör upp med sin uppväxt, utelämnar sig i sin överkänslighet och sitt stora bekräftelsebehov.

Det tar sig ganska extrema uttryck redan i showens början när Mia Skäringer rullas in i en likkista och sedan börjar dansa i extrem urringning. Men det slår ibland över i omotiverad freakshow, ett förhärligande i att visa upp Skäringers nakna kropp gång på gång som om att publiken ska acceptera och applådera den. Vid ett tillfälle är Skäringer i princip helt naken på scenen. Men jag undrar om hon behöver kasta kläderna för att bli älskad för den hon är, Gävlepubliken älskar henne uppenbarligen ändå. Från tårna och uppåt. Mia Skäringer varvar de tragikomiska och självbiografiska episoderna med att sjunga låtar tillsammans med bandet. Ibland funkar det bra och ibland blir tillför det inte särskilt mycket. Covern på Håkan Hellströms Du kan gå din egen väg är däremot fin och passar perfekt in i stämningen. Showens stora styrka är Skäringers gripande, svartkantade vardagsbetraktelser som verkligen griper tag. Sketcherna och garven blir mer till en utfyllnad mellan det verkliga djupet. Precis som livet kan vara ibland. 

Mer läsning

Annons