Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt filmår

Annons

Vad jag lärt mig av filmåret 2011:

Var Segersta ligger (hälsingsk inspelningsplats för ”The girl with the dragon tattoo”)

Hur tattoo stavas.

Att Robert Downey Jr är ett mysterium, drogvrak och hysteriskt bra skådespelare.

Att SVT Play är ungefär underbart.

Att ett långvarigt förhållande med Harry Potter är över.

Att det krävs en lika konstnärlig film som ”Pina” för att jag ska sätta på mig 3D-glasögon igen. Någonsin.

Att ju knäppare von Trier uppträder på presskonferenser, desto bättre film (”Melancholia”).

Att det fortfarande finns skräckhistorier som kan sätta skräck i mig (”Contagion”, inte ”Paranormal activity”).

Att en bioföreställning på Filmstaden sällan kommer utan tekniska problem.

Att den trevliga personalen alltid gör sitt bästa för att fixa problemen.

Att jag fortfarande har en fruktansvärt mjuk fläck för science fiction-filmer (”In time”).

Att Bio 7:an har fått muskler och lyckas allt bättre med att få nya filmer, till och med Sverigepremiärer.

Att åldringen Woody Allen fortfarande kan göra helt förtjusande filmstycken (”Midnatt i Paris”).

Att skådespelaren Gérard Depardieu borde akutpensioneras.

Att min favoritregissören Michael Winterbottom håller stilen och gjorde världens smartaste road movie (”The trip”).

Att spelfilm fortfarande kan provocera (Ruben Östlunds ”Play”).

Att det är tur att Ruben Östlunds ”Play” inte haft Gävlepremiär än – för jag grubblar fortfarande djupt över vad jag tycker om den.

Att ett filmår går fort. ”Winter’s bone”, ”The king’s speech”, ”The fighter” och ”Black swan” – det var bara i våras!

Hur obehagligt det iranska filmklimatet är, och hur bra filmerna trots allt blir.

Att man ibland får se de coolaste filmerna direkt i SVT (”Benda Bilili”, ”Inside job”, ”Exit through the giftshop”).

Att Lassgård är tyngre än Stormare.

Att en olycka aldrig kommer ensam (Sverigedemokraterna i riksdagen, Åsa-Nisse i Knohult).

Att Noomi Rapace borde gå en kvällskurs i konsten att välja rätt regissör (främsta rollprestationen är fortfarande Simon Stahos ”Daisy Diamond” från 2007).

Att Sveriges bästa skådespelare Ann Petrén inte behöver gå den kursen. Hon överlever vilket filmhaveri som helst.

Att jag borde ha lärt mig för länge sen att en viss sorts filmer aldrig får den uppskattning de är värda (Ella Lemhagens sagolika ”Kronjuvelerna”).

Att dygnet inte har 56 timmar. Att det är omöjligt att hinna se allt man vill se.

Mer läsning

Annons