Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Anna Järvinen - "Buren"

/
  • Anna Järvinen kryddar musiken med sina avigheter på ett bra sätt, tycker Ralph Bretzer.

På ytan enkla meningar öppnar för en ocean av känslor mellan raderna, skriver Ralph Bretzer om Järvinens nya platta.

Annons

“Man kan tro att en sväng till affären är nåt helt enkelt.” Man kan tro det, ja. “Vi behöver väl kaffe och tvättmedel och ett flingpaket.” Genom den inte helt tvättade rutan strömmar morgonsolen och bryts i små prismor. I huvudet spelar ett discogroove. “Vi behöver väl körsbär och nåt som är gott till kaffet.”

Hon har ett sätt att formulera sig, Anna Järvinen. Ett sätt att lägga orden som ger en slags förhöjd vardaglighet. På ytan enkla meningar öppnar för en ocean av känslor mellan raderna. Poetisk realism skulle man kunna kalla det om inte den termen redan var upptagen av en våg inom den franska filmen.

Hon har ett sätt att sjunga, Anna Järvinen. Hon sjunger fint. Vackert. Till och med vänligt. Och det utan att det för den sakens skull blir menlöst. Det finns en skevhet, ett sätt att liksom hänga kvar på vissa ord, att glida på tonerna på andra eller tungspetsrulla på R:en.

Det skulle lätt ha kunnat bli ett manér men hon använder de där avigheterna så ekonomiskt att det blir en krydda snarare än något som får definiera musiken.

På tal om musiken så har hon ett sätt med den också. Tillsammans med Mattias Glavå (som producerat Håkan Hellström och Broder Daniel) och Dungen- och Amasonmedlemmarna Reine Fiske och Gustaf Estjes har hon skapat en ljudbild som håller samman trots att den omfamnar allt från disco till avskalad vispop med akustisk gitarr och piano. Arrangemangen är dynamiska och detaljrika och produktionen påfallande snygg.

Mer läsning

Annons