Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Ännu en ny nyans av Ida Long

/

Annons

För ett par år sedan läste jag att Ida Long själv ser på sin röst som ett instrument. Nya fullängdaren "Rainbows & tears" är den klara illustrationen av detta. Medan andra imponerar med pitch perfektion och Carola-wailing, gör Ida Long något eget, unikt när hon använder sin röst. Den är lika mycket en del av det musikaliska som pianot och trummorna och tillför till rytmen istället för att distansera sig ifrån den, ett redskap i mängden.

"Rainbows & tears" är en tydlig förlängning av hennes tidigare spår, kvar finns elektroniskt mörker och hopplöst jazzig romantik. När man blickar bakåt känns tidigare album som en passage, något som lett fram till vad Long egentligen sökt efter redan från första ton. Här finns en sentimental drömmare som vågar lite mer än förr.

Djärvast bland samlingen låtar är valet av svenska "Mannen på taket" som står ut just genom valet av språk. Den breder ut sig och är i särklass den mest intressanta, en vacklande gåtfullhet som väcker en önskan om att få höra mer. Long lyckas genom sitt sätt att arbete med röst, få det svenska språket att bli intensivt på ett sätt jag knappt trodde svenskan hade kapacitet att vara. "Mannen på taket" är ett magnifikt ögonblick som man direkt saknar vid dess slut. "Rainbows & tears" är spännande men inte fängslande pop som balanserar mellan medryckande och sagolikt. Den är ännu en ny nyans av Ida Long.

Mer läsning

Annons