Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Björk - ”Vulnicura”

/
  • Stråkar, beats och djupa syntar. Så sammanfattar Stefan Westrin Björks nya album.

Jag har lyssnat på den här skivan hela dagen nu och ja, visst är den bra.

Annons

Jag hade inte väntat mig annat av Björk, som de senaste 25 åren, eller kanske i hela sitt liv egentligen, formulerat sina egna visioner om vad som är möjligt att göra med popmusik. Men det är någonting som är nytt med det här albumet, och det är att Björk och hennes man gjort slut, och det är om det hela skivan handlar. Ganska oväntat från en artist vars förra skiva handlade om universum sett utifrån ett atomperspektiv.

Här finns ett ”jag”, ett ”du”, och deras barn i ett kammarspel typ Ingmar Bergman. Det är högst privat, uppriktigt, introspektivt och dokumentärt. Det är också kronologiskt: börjar innan uppbrottet och slutar i en utsträckt rörelse mot försoning och frihet. När man lyssnar på det vill man ibland bara gå fram till Björk och ge henne en kram, hon verkar behöva det så förtvivlat mycket.

”Temat kräver ett klassiskt singer/songwriter-stuk”, har Björk berättat i intervjuer, men eftersom hon inte är Tomas Andersson Wij utan Björk innebar det att hon satte sig ner och började arrangera musik för 15 stråkar. Sen träffade hon några av de coolaste dansmusikmänniskorna just nu, Arca och The Haxan Cloak, kokade ihop en hård skorpa av beats och en tjock sirap av riktigt djupa bassyntar, sådana som känns i kroppen, för att samsas med stråkarna. Det är så det låter: stråkar, beats och djupa syntar. Väldigt vackert, men också väldigt tungt.

Mer läsning

Annons