Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Blur - "The magic whip"

/
  • Blur levererar på sitt första album på 13 år, tycker Ralph Bretzer.

Det ärkebrittiska krupit in i bandets dna. Första albumet på 13 år levererar årgångs-Blur, skriver Ralph Bretzer.

Annons

Jag måste erkänna: när Blur slog igenom hösten 1991 var jag inte överförtjust. Lite för mycket trippiga Madchester-beats fick min rocksjäl att vända taggarna utåt. På Roskilde sommaren därpå lyckades de dock omvända mig.

Med andra albumet, "Modern life is rubbish", slog de sig in på ett delvis nytt och synnerligen ärkebrittiskt spår som tilltalade mig. Det var tea and scones, en ljummen bitter och loket The Mallard – den krönande ingenjörsbragden från den industriella revolutionen – på omslaget. På något märkligt sätt lyckades de trots detta undvika att hamna i den nationalistiska fällan, snarare framstod deras brittiskhet som precis det den var: en reaktion mot den då peakande grungevågen.

Nyheten om ett nytt studioalbum, deras första på 13 år, väckte en viss oro. Förvisso var de fantastiskt bra på Way out west för ett par år sedan men hade inte Damon Albarn egentligen hjärtat hos sin myriad andra projekt, egentligen?

Jag hade inte behövt oroa mig. "The magic whip" levererar årgångs-Blur. Ljudlekarna från Albarns andra projekt finns med men tar inte överhanden över låtskrivarhantverket. Gesterna är stundtals The universal-stora men de har kunskapen och dynamiken att balansera upp det.

Sedan Cool Britannia har det ärkebrittiska krupit in i Blurs dna. De behöver inte bära tweeden närmast inpå kroppen längre. Den finns där ändå, för allom uppenbar. Det spelar ingen roll att det smyger sig in influenser från imperiets bortre hörn, The Kinks och The Small Faces spelar ändå där i bakgrunden.

Mer läsning

Annons