Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Ola Salo - "Wilderness"

/
  • Man ser framför sig hur Salo till och med i studion kör sina klassiska rockposer medan han spelar in, skriver Ralph Bretzer.

Man ser framför sig hur Salo till och med i studion kör sina klassiska rockposer medan han spelar in, skriver Ralph Bretzer.

Annons

Det vore synd att säga att Ola Salo har hållit en låg profil sedan The Ark satte punkt för sin 20-åriga karriär med en bejublad tack- och farvälturné och sommarturné. En reprisering av rollen som Guds son i Jesus Christ Superstar (som han tidigare spelat på Malmö Opera) på Göta Lejon i Stockholm, jurymedlem i The Voice och inte minst deltagandet i "Så mycket bättre" har hållit hans stjärna kvar på banan, även om solodebuten har dröjt.

Men nu är alltså "Wilderness" här. Singelspåret "Be the first to like me" hamnar inte allt för långt från The Ark-land med sina uppenbara referenser till Boney M, Sweet och Scissor Sisters. Men albumet har större bredd än så. Öppningsspåret "Come holy spirit" skulle kunna vara hämtat från U2:s 90-tal, fast med en typisk Salo-refräng.

Den röda tråden, rent musikaliskt, är föga förvånande – svulstigheten och de stora gesterna. Man ser framför sig hur Salo till och med i studion kör sina klassiska rockposer medan han spelar in. Det är förvisso underhållande och skivan har onekligen ett varierat sound. Men jag kan också tycka att det inträder en viss mättnad efter ett tag. Det skulle vara kul att höra honom plocka ned det lite för att sedan kunna explodera ut i ett sådant där crescendo som han verkligen excellerar i. Visst gör han det emellanåt, som i verserna på "Rip your heart out", men inte tillräckligt mycket. Det är som att han måste slita hjärtat ur kroppen hela tiden och det blir inte så dynamiskt.

Mer läsning

Annons