Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albumrecension: Seinabo Sey - "For Maudo"

/
  • Seinabo Sey är helt enkelt någgot av det bästa som hänt musiksverige.

Annons

Till och med svenska staten förstår att Seinabo Sey är något av det bästa som hänt musiksverige på senare år. Varför skulle de annars sätta hennes ansikte på ett frimärke efter endast en ep?

Mitt första minne av Seinabo Sey är att hon var förvånad över all uppståndelse. Hon intervjuades för första gången av Mats Nileskär som del av den nya svenska soulvågen. Det var tre år sedan. Ingen kan lasta henne för det, men man måste säga att hon var dålig på tyda sina teblad. Förra året slog singeln "Younger" ned som en bomb på bloggar både i Sverige och internationellt. 2014 års trestegs-raket som var singlarna "Younger", "Hard time" och "Pistols at dawn" var det få artister, även inom den absoluta eliten, som kunde matcha. På andra ep:n "For Maudo" är referenspunkterna tydligare än på föregående "For Madeleine". Trots debutens fullkomliga briljans kändes det stundtals som att Sey höll sin röst inom armlängds avstånd. Annorlunda är det på "For Maudos" bästa spår "Pretend". Över en produktion som påminner om Blue Boys hit "Remember me" från 97 tar Seinabo Sey ut sångsvängarna både upp och ner i registret. För oss unga nog att se 90-talets musik genom en nostalgisk dimma snarare än med avsmak, som man ofta gör när om man är vuxen nog att ha dansat till den på allvar, är låten fantastisk. Utan att använda mig av för stora ord eller fantasi låter hon som en något grånad Aretha Franklin. "Burial" med producent Salem Al Fakirs sakrala körer är en perfekt avslutning och mer traditionell soul än tidigare nämnda "Pretend". Lika bra är det för det. "For Maudo" bekräftar slutligen bara det vi visste, att Seinabo Sey snart kommer att synas och resa jorden runt – inte bara som frimärke.

Mer läsning

Annons