Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alexander Rybak

/

Alexander Rybak
"Fairytales"
(Lionheart/Universal)

Annons

Skivan som har skapat en frostig relation mellan Sverige och broderlandet i väst, ”Fairytales” av schlager-EM vinnaren Alexander Rybak, förbryllar mig. Hur kan den norska kritikerkåren ha lagt sig platt för denna fiolsmörja?

För att fortsätta liknelsen om ”fiolhoben” från den famösa Aftonbladet-recensionen som skapade raseri i Norge, kan man konstatera att om Sauron hade varit mer kompetent, hade vi sluppit Rybak-febern.

Nu är visserligen inte ”Fairytales” värd det sämsta betyget, därtill är den alldeles för harmlös och medioker. Det som fattas, och det som gör den poänglös, är att Alexander Rybak lever på sin charm och scennärvaro, och utan den blir låtarna snabbt enerverande.

”Fairytales” är också ett exempel på att blind nationalism och ett kritikeruppdrag inte hör hemma tillsammans.

Men ”Fairytale”, vinnarlåten, är onekligen en hit, en låt som kladdar fast vid hjärnan som kåda. Annars är det musik som låter som en plansch i ett tolvårigt flickrum; Rybak sjunger till och med om delfiner. Fiolen, som gav fart åt låten på scen, låter här lika gnällig som jag är.

Som flickidol ger han tvivelaktig konkurrens till Johan Palm.

Norrmännen verkar ha misstagit schlager-EM vid ett evenemang som har något slags beröring med det vi kallar verkligheten, och att succé där kan växlas in i betygsstjärnor, plus och getingar även i en värld som inte kontrolleras av Christer Björkman.

Mer läsning

Annons