Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amanda Jenssen har hittat en fristad

/
  • Amanda själv. ”Skivan speglar mig och mina tankar och mina känslor”, säger Amanda Jenssen som beskriver albumet som sitt mest personliga hittills.

”Happyland” är klar. Tillbaka från en popodyssé som sträcker sig till 30-talet har Amanda Jenssen bara förlorat en sak: Sin ålder.

– Jag känner mig tidlös, säger hon.

Annons

En drömmande libertin, en dramatisk femme fatale.

Uppbackad av ett sjösjukt New Orleans-blås, romantiska melodier och texter nedskrivna i ett febrigt känslorus har Amanda Jenssen trätt diamanterna utanpå sammetshandsken.

Lämnat samvetet hemma.

Och begett sig till Happyland.

– Det är ett ställe där den flyktiga lyckan bor. En slags fristad, ett tillstånd då man är glad men bara för ett tag. Ett läge i ens sinne där man kan få stanna ett tag utan att oroa sig för grejer och tänka på saker som gnager. Ett ställe där man får vara fri. Men det varar inte så länge och tar oftast slut när solen gå upp, säger Amanda Jenssen.

Hon förklarar vidare:

– Det kan vara en plats där får man vila sitt hjärta lite. Men det är inte världens bästa medicin. Människorna som går till detta stället är inte riktigt... Hela. Men där kan de vara det för ett tag. Det kan missuppfattas så att folk tror att jag sitter och glorifierar droger, och så är det inte. Det här är en helt annan grej.

– Det kan också vara en fysisk plats som en gammal nattklubb från 30-talet. Ungefär som den här, men mer sliten och trasig, säger Amanda Jenssen och blickar ut över restaurang Le Rouges källarvalv i Gamla Stan.

Personlig skiva

”Happyland” var en idé som blev en låt som blev en skiva.

– Det är en personlig skiva. Och en ganska mörk skiva. Låtarna hänger ihop med varandra, det är som en enda historia. Men det känns som att den slutar lyckligt. För sista låten handlar om att i stället för att vara jätterädd och gömma sig, så litar man på kärleken. Den speglar mig och mina tankar och mina känslor.

Det är lätt för lyssnarna att dra slutsatsen att Amanda är deprimerad, men så är det inte riktigt.

– För mig har det bara varit ett sätt att kanalisera ut saker. Det vill jag understryka, säger hon.

”Happyland” låter som Ella Fitzgerald under ”When I get low I get high”-perioden.

– Jag älskar Ella Fitzgerald. Jag har lyssnat mycket på 30- och 40-talsmusik. Med storband, blås, och ståbas. Mycket liv och mycket band. Sångerskorna och musiken, jag är väldigt kär i den tiden. Jag är fascinerad av gammal musik, säger Amanda och lägger luggen åt sidan.

Bakom den rökiga ljudridån – och den hesa stämman som pendlar mellan hopp och förtvivlan – målar ”Happyland” upp bilden av en artist långt äldre än 21 år.

– Jag är kluven. Jag känner mig som ett barn, men ofta också som att jag är hundra år gammal. Jag känner mig tidlös ibland. Inte så att min musik ska leva för evigt, men man är så gammal som man känner sig. Alla människor är alltid barn, ”vuxen” är en term man har hittat på.

Avslutningsvis, har du och din pojkvän Dennis Lyxzén några planer på att göra musik ihop?

– Man ska aldrig säga aldrig. Vi är i samma lag på ett annat sätt, det finns inga planer på det just nu. Vi håller ju på med helt olika grejer, men vem vet.

Mer läsning

Annons