Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amarillos nya en mörk historia

/
  • Klaviaturkille. Syntharna följer med Eric Amarillo ett tag till, men de är ingen självklarhet framöver.

Nya skivan är en personlig angelägenhet för Eric Amarillo. Allvarlig, mörk och dansant på samma gång.

– Det finns en melankoli i lycka också, säger mannen bakom ”ligga-låten”.

Annons

Efter sommarens succé med låten ”Om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då)” tar Eric Amarillo ett nytt steg. På den nya självbetitlade skivan är tonen personlig och mörk, med avstamp i hans eget liv. Inte riktigt samma artist som under sommaren hörts på klubbar, i radio och i Allsång på Skansen med ”ligga-låten”.

– Det råkade bli en sommarhit, men det var inte alls tanken. Jag gör ju catchy popmusik för att jag gillar det, men det finns ju någonstans en helt annan värld i det, säger han.

– Att det blev en sån jättehit gjorde att den satte en viss stämpel på mig. Man fick en ung publik som tyckte att den var perfekt att festa till på ett studentflak.

På nya skivan finns texter om att bo ensam, om saknad och om förgänglighet. Själv beskriver han den som ”kolsvart”.

– Men det finns en melankoli i lycka också, tycker jag, eftersom den aldrig håller, säger han med ett kort skratt.

Amarillos favoritlåt på nya skivan är ”Tåget går”, en berättelse i tretakt om ett nattligt avsked på en perrong. Trots den tunga basen är det inte direkt en lika dansvänlig låt som hans sommarhit. Låten kom till klockan fem på natten efter en fest, när Amarillo låg full på den grå soffan i lägenheten och blickade ut över ett snöslaskigt Stockholm. Det var vid sådana oväntade tillfällen som mycket av skivan kom till.

– Det kommer när man minst anar det. Men då måste man plocka ner det, man kan inte somna då, säger han.

Hemma hos Eric Amarillo står åtminstone fem klaviaturer: Synthar, keyboards till datorn, och inte minst pianot i hörnet. Ett Steinway-piano från 1911, som han förklarar att han köpt till sig själv i 40-årspresent. Före popkarriären var Amarillo också klassisk musiker i många år.

– Jag lyssnar bara på klassisk musik. Aldrig på pop, faktiskt. Härom dagen lyssnade jag på en massa pianokonserter. Alla de där klassikerna som man inte hört på länge eftersom de är utslitna. Tjajkovskijs pianokonsert, Mozarts pianokonserter, Brahms, säger han entusiastiskt.

Med pianot, tvärflöjten och gitarren finns det förutsättningar för ett nytt sound.

– Jag drömmer lite om att sluta med att ha feta bastrummor. Man har kört fast litegrann i det där, att det ska vara klubb. Jag börjar bli för gammal för det, säger han med ett snett leende.

Aron Lahti/TT Spektra

Mer läsning

Annons