Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders F. Rönnblom har missuppfattat allt

/

Att det skulle finnas Anders F. Rönnblom-fans som kallades F-heads tog jag som ett roligt skämt ända tills jag kom in på CC-puben och fick se dem i verkligheten.

Annons

Hela stället fullt av folk på en onsdagskväll. Förbandskillen Mårten Lärka (randig tröja, spattig pop) från Jättendal i Hälsingland har väl också lockat somliga, men det är ingen tvekan om att det är Anders F. Rönnblom som har störst förväntningar på sig.

Och på något sätt verkar han infria dem, för det dansas pardans framför scenen, en man med skinnkeps vrålar ”Europe’s burning!” som svarskör varenda gång Rönnblom sjunger att Europa brinner, och stämningen är hög.

Men ärligt talat, mer tungfotad än såhär blir knappast musik. Det är bredbent som fan, men det rör inte på sig. Alls.

Ju längre jag står och lyssnar desto mer börjar jag luta åt att allt det här bygger på en missuppfattning, eller en kombination av en serie olika missuppfattningar. Det måste vara en missuppfattning av bluesen. Och det måste vara en missuppfattning av rocken. Och det måste vara en missuppfattning av visan och det måste vara en missuppfattning av Dylan. Lyriken? Kom igen.

Jag vet inte om folk var extra bra på att missuppfatta under 70-talet och det tidiga 80-talet, då Rönnblom hade sin storhetstid. I efterhand kan det verka lite så. Det räckte liksom med att vara en skön snubbe med skinnväst och vänsterattityd så kunde det få passera att musiken låter helt ihopsäckad. Eller kanske är det så nu också. Eller så kommer jag bara från en generation som aldrig kommer att förstå.

Jag står ut i nästan en och en halv timme. Två timmar och en kvart om man räknar med Mårten Lärka. Sen, Anders F. Rönnblom har några nummer kvar, men ni får ursäkta, jag går faktiskt därifrån ändå. Jag orkar inte mer.

Stefan Westrin

Mer läsning

Annons