Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Båda sidor är lika tilltalande

/

När Bollnäskvartetten Lucy Seven avslutar sin första låt hörs ett par ensamma händer applådera långt borta vid bardisken.

Annons

Jag ser inget underligt i detta sorgliga faktum. Med förinspelade keyboardslingor i bakgrunden och trött poprock i förgrunden finns det ingen som helst energi närvarande i musiken. Om sångaren Robin Färlén ägnat lika mycket tid åt att lära sig sjunga som att klä ut sig till nittiotalets ruttnande lik skulle hans insats kanske ha lyft bandet. Allt han erbjuder i dagsläget är en teatralisk scennärvaro, rösten är bedrövlig.


Att lyssna på Thalamus från Borlänge är att få gudarnas nektar injicerad i trumhinnorna i jämförelse med föregående akts plastiga skval. Manskapet står för robust hårdrock med ihärdigt groove och tyngd hämtad ur sjuttiotalets valv. Utöver den tydliga roten i klassisk rock hämtas vibbar in från sydstatlig sludge metal. Den varierande hårdheten i materialet jämnas ut av den genomgående ljusa sången, vilken står ut som en av gängets främsta tillgångar.

Grand Magus tillhör den sällsamma skara band som fyra full-längdare in i karriären ännu inte släppt ett svagt, eller ens mediokert, album. Stockholmstrion har därmed en rejäl mängd material att välja bland och det är svårt att pricka in samtliga publikfavoriter under ett enda gig. Medryckande heavy metal som ”Like the oar strikes the water” och explosiva ”The shadow knows” finner sin del av åhörarskaran medan den skoningslösa tyngden i doom-dängor som ”Baptised in fire” och ”Wolfs return” manar fram simultan headbanging hos resten.

En åldersstigen kristen farbror, lyckligt ovetande om bandets inställning till Gud och dennes kompiskrets, recenserade en gång den sjungande gitarristen JB med uttalandet: ”han sjunger som en sjöman”. Detta läckra omdöme är väldigt talande, den kraftfulla stämman låter mycket riktigt som om den tränats upp i kamp med väder och vind. Lika karaktäristiskt som sången är det svängiga trumspelet. Under ”I am the north” gör Seb en så passionerad insats att det väcks misstankar om otukt mellan människa och cymbal.

 

Mer läsning

Annons