Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bandet förtjänade en bättre publik

/
  • För varmt och för trist.  Torsdagskvällens spelning var inte en av Melody Clubs bästa.Foto: David Holmqvist

Melody Club

Slick City, Gävle

18 dec 2009

Annons

Ung kärlek ligger i luften. Det skrattas, minglas och spanas. Rastlösa tjejer och killar som festar loss på Slick City ska snart få jullov. Dansgolvet fylls mer och mer och några minuter efter tolv intar Melody Club äntligen scenen.

Till glädjevrål och applåder inleder de med hitlåten ”Baby”. Så långt är allt bra.

Efter tredje låten blänker Kristofer Östergrens ansikte av svett. Den röda matta hatten och diskoröken gör det hela mer påtagligt. ”Är det bara jag som tycker att det är varmt här?”, frågar han publiken.

Folk trängs och några försöker dansa till godbitar som ”The Only Ones”, ”Calling”, ”Covergirl” och ”Fever Fever”. Men något känns bara inte rätt i kväll. Jag har gått på spelningar med bandet förut och fått helt andra vibbar. I kväll är det platt, detta trots att låtarna sjungs och spelas precis så som de ska låta.

När de spelar ”Eighteen”, kan jag inte låta bli att undra hur många som faktiskt är arton här i kväll. Många av killarna verkar mer intresserade av att ragga än att njuta av musiken. Tjejer springer fram och tillbaka mellan scenen, toan och pratar med kompisar på vägen. Mitt i allt detta utbryter ett slagsmål. Jag lyckas precis värja mig från att få en armbåge i mig. Är det kanske därför som musiken känns så mekanisk och själlös i kväll?

Bandet förtjänar helt klart en bättre publik. En publik som är närvarande, och då menar jag inte bara fysiskt. Bandet speglar publiken och det gehör, eller ska jag kanske säga brist på gehör, som de får.

Någons fysiska närvaro som jag saknade under kvällen var Anna Järvinen.

I den nya hiten ”I don’t belive in angels”, är hon annars en klockren duettpartner till bandet. Melody Club framför den nya jullåten, men den känsla och det djup hon annars tillför är nu lika frånvarande som hon.

Spelningen toppas med att en tjej framme vid den kvava scenen svimmar och bärs ut medvetslös till toner av ”Electric”.

Kristofer Östergren och hans gäng är kanske inte så långa i strumplästen, men de är definitivt för stora för att stå inklämda på en liten scen där de nästan slår huvudet i lamporna och luften tar slut efter några få minuter.

Trist för dem, och trist för tjejen som svimmade.

Mer läsning

Annons