Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Becksvart avslutning på Kungens festival

/
  • Rebel Collective. Gävlebandet Rebel Collective gav upphov till kvällens första mosh-pit som efter en stund utökas med 50 procent. Från två personer till tre.
  • Elfte gången gillt för det ideella. Under helgen arrangerades Kungens tvådagarsfestival ”Ta livet i dina egna händer” för elfte gången. Arbetarbladets recensent David Jannati fascineras över hur man på Kungen kan gå från hatisk kängpunk till behagligt bisarr prärieblues på 15 minuter. Trots att Kungen i år inte hade någon utomhusscen kunde besökarna vistas utomhus och bland annat ta del av försäljning.
  • Blandat. Årets upplaga av ”Ta livet i dina egna händer” lockade både punkare, hip hopare och popsnören.

BackBeatBolaget har alltid varit mästerliga på att boka intressanta artister. Var annanstans än på Kungen kan man gå från hatisk kängpunk till behagligt bisarr prärieblues på 15 minuter?

Annons

Tvådagarsfestivalen Ta Livet I Dina Egna Händers elfte upplaga inleds av Sandvikenduon Voice Of... som med akustisk gitarr och elbas framför samhällskritisk pop på melankoliskt vis. Den avslutande zombie- balladen är svår att värja sig mot och utgör repertoarens starkaste intryck. Gävles Driven By Greed presenterar sig som arga gubbar som spelar emo, en sanningsenlig beskrivning vilken endast kräver en brasklapp om att det är emo som i emotionell hardcore det rör sig om – inte emo som i radioskval framfört av killar med snedlugg. Med skönt grobiankrossande bakom trummorna och snygga detaljer i gitarrspelet visar gänget att det återförenade Sunny Day Real Estate inte är ensamt om sin agenda.

Helt väsensskild från alla sina genrekollegor är däremot Storviksbon Vincent E.L., denna gigant inom obskyr hiphop. Som artist aktad är killen unik, ingen tvekan om den saken. Vem kan nämna en annan rappare som ser ut att ha stigit direkt ut från en fysiklektion och släpper rim som om han vore alla tre Beastie Boys i en kropp, uppbackad av beats som tycks ha hittats någonstans mellan Detroits gator och ett tivoli? När Red Strike från Stockholm kliver på scenen och blottar sina icke-ironiska porrfilmsmustascher är man fortfarande extatisk över föregående akt, så deras 60-tals-baserade partyrock går en förbi trots dess ös.

Fredagens hårdaste inslag sätter därefter en känga i vardera hörselgång. Det är alltid ett nöje att få sitt ansikte avskalat av Tortyr från världsmetropolen Finspång. Råpunk och metal i ljuvlig disharmoni hamrar pannbenet i givakt inför kvällens överraskning, Göteborgaren kallad Old Kerry McKee. Med en tamburin runt ena foten, andra foten på en trumpedal och en gitarr i knät står enmansshowen för knarrig blues med särpräglad sång som skulle kunna härstamma från en pensionerad whiskyfantast. Hela stället – fyllt med punkare, hiphopare och popsnören – står trollbundet och lyssnar på denna uppenbarelse. Att avrunda med mer lättsmälta Francis från Falun är ett bra drag, särskilt enligt den lilla skaran som upplevde Göteborgs bidrag som lite väl knepigt.

Lördagen startar med lokala Fürakt som skapar debatt om huruvida det är ett black metal-band som spelar punk, eller tvärtom. Väldigt roande är att bandets två uppochnedvända kors tillåts stå kvar i scenens hörn under resten av dagen, vilket bland annat ger en oväntat blasfemisk touch till Gävle- bandet Rodney Baileys behagliga rock. Stockholmskollektivet Giesagöebbels känns mer naturliga i den djävulska inramningen då deras scenshow är av naturen man önskar att alla rockband kunde anamma. Odräglighet och sanslösa utbrott längs en kedjereaktion av spott och svett stavar för succé då det hela bygger på en grund av faktisk musikalisk talang.

Gävles Rebel Collective startar festivalens första mosh-pit som efter en stund växer med hela 50 procent, från två man till tre. Manskapets groove metal är av ypperlig klass och inbjuder till fysiska utspel. Gitarristen Genz står själv för en stilig manöver då han kommer på att han är trådlöst kopplad till förstärkaren och helt sonika tar sig en sväng ut på gården och lirar lite för slöfockarna som parkerat sig därute. Därefter inleds kvällens mörka och tunga tema av Umeås Moloken som erbjuder hypnosterapi i form av sludge metal kryddad med progressiva tongångar. De nyansrika växlingarna mellan stränginstrumenten i kombination med den jazziga aspekten hos trumspelet bygger upp en mäktig ljudupplevelse som lever kvar i huvudet efter att det tystnat.

Den hemliga trion Bengtsarvet lättar sedan på mörkret en aning med ett sound de själva beskrivit som ”postrock utan rock”. Själv skulle jag summera det maskerade bandet som ett halverat Baron Bane med en elak attityd, då den hårt slående trummisen faktiskt rockar ganska rejält. De två keyboardisterna skapar en atmosfär som tränger in genom kroppen och lämnar en med känslan av att man kommer behöva höra mer av Bengtsarvet innan livet når sitt slut. Det samma kan sägas om Pyramido från Malmö, vars förkrossande tyngd sänder minst en publikmedlem in i någon slags våldsam trans. När de avslutar med en löjligt fet doom metal-cover på ”Fed up” av Judge drabbas även undertecknad av ett förändrat sinnestillstånd.

När småländska Kongh sedan ger sig på att knyta ihop säcken tillsammans med sin nyförvärvade Sandvikenson på bas skulle man kunna tro att publiken hunnit bli mätt på kompakt mörker. Men än finns det huvuden kvar att sätta i gungning och när ångvälten serverar moderna klassiker från debutalbumet ”Counting heartbeats” är man försvarslös. Frivilligt svald av svärtan som väntar på andra sidan är ännu en oförglömlig musikfest över.

Mer läsning

Annons