Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergmans samlade tårar

/
  • MINDRE ÖS. Ösinstrumenten är inte med, denna gång sitter Marit ensam vid flygeln.

I kväll hittar vi inte den ösiga Marit Bergman på Spegeln.
Hon sitter ensam vid flygeln och målar bilder ut sitt nya sagoaktiga ljudlandskap.
– Spegeln är en jättefin lokal som jag minns den.

Annons

En av mina favoritskivor är Frank Sinatras ”Watertown”, om en man i en amerikansk småstad som lämnas ensam med barnen när frun överger honom för storstadsspänningen.

Låtar som, en efter en, skapar en bild av vardagstristessen i hans liv och förhoppningarna om att hon ska komma tillbaka.

”Watertown” är inte bara en egen värld, nära besläktad med Raymond Carvers och John Cheevers noveller, det är en berättelse som man måste höra slutet på.

– Så långt har jag inte gått, men det skulle vara roligt att göra en sådan skiva någon gång, säger Marit Bergman.

Vi pratar om hennes senaste skiva ””The tear collector”, och hur hon där har försökt att göra ett album där delarna hänger samman, en samling låtar som inte är just bara en samling låtar, utan ett sammanhang, en atmosfär. ”Musikaliskt landskap” och ”kuliss” är ord som Marit Bergman återkommer till flera gånger vid beskrivningen av vad hon ville göra.

– Det är rätt så sällan som man har tid att sitta och lyssna på ett helt album. För mig är det i alla fall lättare att göra det om låtarna finns i samma värld.

Vi får korrigera misstaget som har florerat i media om att Marit Bergman har sagt att hon aldrig mer skulle göra en skiva. Däremot har hon en realistisk bild av att när det väl blir dags för nästa skiva kanske ingen längre ger ut låtar samlade på en cd. (Hon fick mycket uppmärksamhet när hon blev en av de första artister som startade en prenumerationstjänst av låtar på sin hemsida).

Hon tror att nedladdning och albumets kulturella upplösning kan leda åt två skilda håll – antingen till att albumen blir just mer av helheter, om än kanske inte bara konceptalbum, eller så att det verkligen bara blir en bunt av de senaste låtarna, ihopskramlade och brända på ett stycke plast utan länkar med varandra.

– Jag vet inte om jag kommer att ge ut fler skivor, men låtar kommer jag alltid att göra, det är så jag lever mitt liv.

Kritikerna har hittat en mer ”dramatisk” Marit Bergman på ”The tear collector”, ett utlåtande som hon kan hålla med om, och beskriver detta ”musikaliska landskap” som en romantisk sagovärld, i skymningens blå färgskala, men textmässigt har hon återgått till debutens hyperdetaljerade vardag.

När hon i kväll spelar på Spegeln är det ensam vid flygeln, med lite hjälp på vissa låtar av lokala The Deer tracks.

Hon har spelat mycket ensam i USA, bland annat som förband åt Kathryn Williams; skillnaden är att vi får se en lite mindre ösig Marit, eftersom ösinstrumenten är frånvarande.

Utan band med sig har det blivit färre reptimmar, berättar hon, och de första spelningarna på turnén fick tjänstgöra som detta.

– Så Gävle har en god chans att få se den bästa spelningen hittills.

Mer läsning

Annons