Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bitarna på plats för Deportees

/

Först kickades de av skivbolaget, sen hoppade en bandmedlem av. Umeås stoltheter Deportees klarade krisen och släpper sin tredje skiva i dagarna.
– Vi spelar i en annan division nu, säger sångaren Peder Stenberg.

Annons

”Sous les pavés, la plage” skrev marxistiska situationister på en vägg under studentupproren i Paris 1968.

Peder Stenberg, Deportees sångare, upptäckte slagordet i en bok - och nu dyker det upp i engelsk översättning på bandets nya album ”Under the pavement - the beach”.

– Skivbolaget undrade om jag hade rökt på (skratt). För mig handlar det om att se utanför det förväntade, våga tänka annorlunda, säger Peder när han och brodern Anders besöker Stockholm.

I viss mån kvarstår situationisternas politiska innebörd i titeln. Med Deportees rötter i straight edge-rörelsen och Umeås röda akademikermiljö får texterna ofta andra dimensioner än vad konventionell poplyrik rymmer.

– Det politiska är inte explicit men det finns där. Jag gillar när Springsteen sjunger om att dra iväg, hela drömmen om något annat. Jag vill stimulera lyssnarna på samma sätt, få lyssnarna att se bortom den rådande samhällsordningen. Ordet ”frihet” betyder ju bara konsumtionsfrihet numera, säger Peder.

Bandet var stekhett i och med ”Arrest me ’til it hurts” och albumet ”All prayed up” 2004. Blandningen av pop, soul och r’nb-rytmer hyllades av kritikerna och Deportees fick spelningar i USA.

Men så kom ”svåra” uppföljaren ”Damaged goods”, ett mörkare album som inte motsvarade förväntningarna, varpå Deportees droppades av skivbolaget.

– Det var konstiga tider, väldigt jobbigt. Men det var aldrig aktuellt att ge upp, säger Peder.

– Vi började repa nya låtar bara några månader efter ”Damaged goods”, säger Anders.

Basisten Jonas Lidström, bror till keyboardisten Mattias, lämnade bandet, bara månader innan de skulle in i studio igen.

– Det var ledsamt, vi hade spelat ihop sedan -96. Men han ville göra annat och visste att vi var ”antingen-eller”-band, säger Peder.

Fundamentet för Deportees är den spontana bandkänslan i replokalen, där låtidéerna föds. Samtidigt är ”Under the pavement, the beach” - precis som tidigare - full av finlir och detaljrikedom, en friktionsfri hybrid av akustiskt och syntetiskt.

– Redan med första skivan ville vi se hur kliniskt vi kunde låta, som ställningstagande mot uppfattningen att bara den skitiga ”lofi”-musiken är autentisk. Vissa provocerades av det, säger Anders.

När nya skivan väl var färdig, finansierad av dem själva, var det plötsligt sex skivbolag som var intresserade, däribland Emi och underetiketten Dolores - Deportees ursprungliga ”hem” - som nu släpper den.

Och bröderna Stenberg är överens om att ”Under the pavement - the beach” är deras bästa hittills.

– Tidigare har det varit stressigare, med fler producenter och starka viljor involverade. Nu fick musiken komma i sin egen takt, säger Anders.

– Vi har levt med de här låtarna så länge. Först var jag orolig, trodde att vi skulle överarbeta musiken, men det blev inte så. Alla bitar föll på plats, säger Peder.

Mer läsning

Annons