Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blueskväll bjöd på folkmusik

/
  • Svängigt. Ale Möller, Eric Bibb och Knut Reiersrud spelade för en fullsatt publik.

Annons

Att presentera den här kvällen som bluesmöte är delvis falsk marknadsföring, ungefär som när det varit julshower med kända artister på Läkerol Arena och artisterna kört tre julsånger var och sedan rivit av sina stora hits. Det börjar så bra. Fullsatt restaurang där Norske Knut Reiersrud spelar ett instrumentalstycke som i stämning ligger nära det som Ry Cooder gjort i filmmusik.

Det är långsam slidegitarr, sådär Evergladesträskigt och tungt. Eric Bibb, New Yorkbluesmannen som bär de uråldriga blueslåtarna vidare så de inte ska glömmas bort är också fantastisk, han har den där svärtan och smärtan man förknippar med bluesen.

Men nu trampar jag in i ett minfält.

Ale Möller, villkorslöst älskad av Gävle har alldeles för stor influens på blueskvällen. I stort sett varje blodfylld blueslåt följs av något flåshurtigt folkmusikstycke som doftar mer norsk fjord och lusekofta än slaveri på bomullsplantager i Mississippi.

Nu brukar jag ju digga Möllers folkmusik, men att ge folkmusiken så mycket plats på bluesens bekostnad störde mig. Vissa i publiken gillade dragspelandet i bluesen, andra tyckte det var hemskt.

Men i en Bibbsjungen mollblues som handlar om översvämningen i Mississippideltat 1927 gör Ale Möller allt rätt: Med trumpetens långa toner blir det så ödesmättat riktigt och det är helt rätt känsla i stället för klämkäckt.

För klämkäckt blir det också: När Reiersrud river av juvelen Blinded By Love avslutar trion sången med att väva in och begå lustmord på en av Princes allra vackraste ballader; Sometimes It Snows In April från Paradealbumet.

Tekniskt är det här givetvis så gott som klanderfritt, det är grymma musiker på scenen. Men vill man ha sin blues svart så uppfylldes ens önskan bara till hälften denna kväll.

Måhända har jag fel, för andra set hanns inte med innan pressläggning.

Men jag hade hellre sett en hel konsert med Bibb så den där hypnotiska känslan i malande blues fått blomma ut i full prakt i stället för att brytas av speedade folkmusiknummer.

Färglära: blandar man blå blues med grön folkmusik får man inte den finaste av färger.

Erik Süss

Mer läsning

Annons