Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bo Kaspers längtar hem

/
  • FINN FELET. Bo Kaspers är skickliga yrkesmusiker och ror hem giget, men faktum är de flesta av dem verkar längta bort från scenen.

Annons

”Ni vet om att ni missar Dansbandskampen på tv nu va?”, säger Bo Kasper Sundström med ett leende i mungipan. Sedan faller bandet faller in i ”Dom tar dig ifrån mig”, en Los Lobos-blinkning med lite mexikansk motorolja i frisyren som på något vis tangerar svenskt dansband. Det är mycket så där med Bo Kaspers. De tar någonting som låter ”kasprigt” och så gör de musik av det. Vad de börjar med kan vara lite vad som helst: rootsig americana med banjo, gammal soul, ett Tom Waits-aktigt bråkstomp eller filmmusiken från en fransk-italiensk samproduktion från 60-talet. Men när det kommer ut så låter allting ändå som Bo Kaspers Orkester. Så jag vet inte vad som är fel – för de är ju skickliga på vad de gör och de är stiliga i sina hattar och västar och kavajer och de har snygga instrument och spelar smarta jazzackord –men någonting är det. Om man letar ett tag ser man det på dem. Helst av allt skulle de vilja vara någon annanstans än just här.

Nu klarar de det här rätt bra ändå, Bo Kaspers. De är yrkesmusiker så de behöver inte vara så förfärligt inspirerade varje dag för att gå till jobbet, och det här bandet har producerat mellanmjölksmelankoli i 18 år. Det är ingen big deal längre.

Jag ska inte heller svära på att slentriandöden har drabbat sångaren själv, för han tar små danssteg ibland och ger ibland intrycket av att vara ganska peppad. När det gäller de andra i bandet är jag däremot hundra. De skulle hellre vilja vara hemma med familjen och morotsstavarna och dippen. Och dansbandskampen då förstås.

Mer läsning

Annons