Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bon Iver

Ibland är det bäst att fullkomligt strunta i förväntningarna efter en förkrossande debut.

Annons

Med ”For Emma, forever ago” bekräftades omedelbart myten om den ledsne mannen, isolerad i en timmerstuga djupt inne i skogen som med små, små medel gjorde musik i sin ensamhet som skakade om hela singer/songwritervärlden i sin lo-fiperfektionism.
Justin Vernon vet att han inte kan upprepa det där. På uppföljaren tar han in folk som jobbat med Antony & The Jonsons och Arcade Fire, matar på med trummor och bas, låter sin fascination för 80-talssynthar blomma ut och går från svartvit, handhållen Super 8-film till en kaskad av färger i Imax. Men ändå låter Vernons sång precis lika ensam som på debuten, som om en falsettsjungande Neil Young satt på en stubbe i skogen. Debuten låg högt på drösvis med årslistor. Räkna med samma sak nu i december.

Erik Süss

Mer läsning

Annons