Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Budskapet om kärlek når fram

/
  • I fredags gav Tomas Di Leva en konsert på Alderholmen i Gävle.

En barnröst bakom mig: ”Han har tjejkläder på sig! Vilken tönt!”

Efter att ha skrivit om Thomas Di Leva flera gånger, och sett honom live ännu flera, är det lätt att glömma bort att vissa är helt obekanta med honom.

Annons

Om man är Gävlebo och obekant med stadens egen kärleksprofet, måste man dock nog vara under tio år, som barnet bakom mig.

Endast uppbackad av en gitarrspelare får konserten ett annat format än när vi har sett honom spela utomhus i stan tidigare. Showen påminner därför om föreställningen ”Låt kärleken växa” som han har rest runt med, även om den nu, anpassad för en utescen med ett stort folkhav framför, är bantad på prat och fokuserar på de mest älskade låtarna.

Några av funderingarna och skämten från föreställningen använder han sig av, som att undra om vi är nyfikna på vad han har under kaftanen, och en ironi kring FRA och avlyssning (Di Leva måste vara en av få som lyckas med konststycket varm ironi). Emellanåt står han bara och fnissar lite för sig själv.

De två gitarrerna lät skramliga på Spegeln, och även här, på Alderholmen, är det inte de vackraste versionerna av hans låtar vi får höra.

Att stå i mörkret och höra de välbekanta låtarna är mysigt. När jag såg ”Låt kärleken växa” kändes den lite småseg, men nu är det bara den kyliga kvällen som mot slutet gör att man önskar att den självklara avslutningen ska komma snart, en annorlunda – på gott och ont – version av ”Vi har bara varandra”.

Spelningens finaste stund är när han tillägnar en låt till en ungdomsvän från Gävle, vars plötsliga dödsfall han har fått vetskap om tidigare på dagen. ”Hoppets röst”, som inleds med raderna: ”Jag tänder ljus för dig i kväll och önskar frid åt det som var / allt gick så fort och nu är glömskan som en vän / Jag drömmer att vi ses igen, att handen snuddar vid din kind, allting blir nytt, tårarna ger oss liv igen.”

Som ni vet är Di Levas kärleksbudskap ibland bara för mycket, vilket han är medveten om, med ett ständigt självmedvetet leende. Men inte i den låten.

Mer läsning

Annons