Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christina Gustafsson en klart godkänd ersättare

/

Den allra bästa jazzen blandar teknik med känsla. Man ska inte behöva spela 30 toner på två takter, att showa off blir inget annat än en lite skrytig uppvisning. Jag menar, Miles Davis som kunde be-bopa kunde även låta känslan regera över tekniken på album som ”Sketches of Spain” och ”Kind of Blue”.

Annons

På Sara Paues’ album ”Just A Dance” som jag lyssnar på dagarna innan konserten är det lite för mycket flashig titta-vad-duktig-jag-är- musicerande. Alldeles för lite hjärta och känsla.

Det här har jag i huvudet när jag äntrar Konserthusets restaurang.

Men...

Sara Paues har ställt in på grund av lunginflammation! Men hennes kvartett har blixtinkallat Christina Gustavsson. Hon inleder med en egenskriven sång, ”Don’t Be Sorry”. Jazzstandard för kvartett. Långt saxofonsolo. Långt pianosolo. Sara Paues musiker har betydligt mer känsla live än på skiva. Ojdå, det är inte ens samma musiker, bara basisten Svante Söderqvist är kvar från skivan jag lyssnat in mig på. Gustafssons hyllning till New York är ett stycke väldigt personligt färgad textlyrik som håller väldigt bra klass. Hennes sånger smälter sömlöst in i tradjazzvärlden, det är en vanlig dag på jobbet rent lyssningsmässigt, behagligt och fritt från överraskningar. Originalkompositioner varvas med jazzstandards och det känns cool, rökig hotellobby. Men ändå kan jag inte låta bli att imponeras av Gustafsson som kastats in hals över huvud i den här kvällen. Hennes röst är mjuk och klar. Ja, det blev ju en lite annorlunda kväll det här, nu när man hade laddat för Sara Paues. Men att inte ställa in, att fixa en vikarie och lära sig hennes sånger och framföra dem klanderfritt gör att det här är en fullt godkänd kväll i stället för en inställd kväll. Och känslan segrade över tekniken.

Mer läsning

Annons