Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De här musikerna gör aldrig något halvhjärtat

/

Annons

Jag ska dra en Jan Stenmarkparallell: I folkmusiken är det som i himlen eller på 70-talet – alla kan spela. Och dessutom alla möjliga olika instrument.

Ale Möller, Sofia Karlsson, Lena Willemark, Lisa Rydberg, Olle Linder, Roger Tallroth, och Esbjörn Hazelius ambulerar mellan gitarr, fiol, mandola, tramporgel, flöjter, och slagverk med mera, och med bravur. Det här är musikanter som inte har något att dölja, och de verkar aldrig göra något halvhjärtat.

Ale Möller inledningssnackar och presenterar gruppen med metaforen ”lekkamrater i den folkmusikaliska lekhagen”, något som beskriver det hela ganska bra. Det är lekfullt, lustfullt, och innerligt. Och de lyckas med det som kan vara ganska svårt när man under en kort tid turnerar runt med en och samma show – att få oss i publiken att känna att man tycker det är något alldeles speciellt att spela just denna kväll, och för just oss här i Gävle.

Den sedvanliga och till synes inlärt ödmjuka framställningen av inbördes beundran uttrycks i första set, så att man kan fundera på om de har stimmat varandras namn. Men till min förtjusning avtar detta i andra set, då man mer ägnar sig åt det som man är där för att göra – spela. Ni är bra – vi har fattat det. And we like it!

Man ser i den nästintill fullsatta salongen fler unga ansikten än vad man förvänta sig under en lördagskväll i folkmusikens och julsångernas tecken.

Det känns också att ett generationsskifte pågår även på scen. Folkmusikens kronprinsessa Sofia Karlsson har en ”good voice day”. I Gläns över sjö och strand tycks hennes ljuva stämma klinga mer ljuvt än vanligt denna kväll. Eller är det julen som gör detta med oss, vårt skal blir skört och det är lätt för vibrationer att nå ända in till det som sätter hjärtats strängar i svängning.

Det är tydligt att folkmusiken håller på att uppdateras, det skiftar mellan det stämningsfullt religiösa och det urkraftshedniskt blues- och visaktiga.

Vi imponeras och rycks med av Olle Linders funkigt svängiga tamburinsolo, de rockiga partierna med spontant vilda kulningsrop, den värdiga tolkningen av Ulf Lundell – svensk folkmusik is in da house.

Men när man på slutet kliver bort från mikrofoner och stämsjunger och gnider felorna akustiskt, får vi oss åter en påminnelse om var traditionen har sitt ursprung. Och när vi får sjunga med i Jul, jul, strålande jul känns det som om det är på riktigt, det kommer att komma en jul även i år.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons