Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den riktiga ”gnistan” visar sig aldrig

/
  • världsmusiker. Chuck Findleys styrka sitter i hans spel, i hans ton snarare än i fraseringen.

Annons

Storband är i mina öron inte den mest intressanta formen av det gigantiska amerikanska kulturarv som musikgenren jazz utgör. Sandviken Big Band (och Sandvikens Symfoniorkester under konsertens andra halva) gör tillsammans med Chuck Findley (presentation onödig) vad de kan för att jag ska tycka annorlunda. Men för det mesta misslyckas de, tyvärr.

Till att börja med ter sig inte konstellationen så lekfull som man kunde önska. Under första numret känns det nästintill gravallvarligt, något opassande för ett öppningsnummer. Denna sinnesstämning gör sig bättre under andra numret, Keith Jarretts ”My Song”, som blir en känslofylld stund i Bertil Fälts arrangemang och med ett vackert sopranspel.  Det är rentav så bra att jag glömmer bort att kvällens stora stjärna ännu inte gjort entré.

Chuck Findley är stadigare i tonen än i händerna. Det kan sägas om hans introduktioner till låtarna men framför allt om hans musikaliska uttryck. Enligt mina öron sitter styrkan i hans spel, i hans ton snarare än i fraseringen.

Första set flyger förbi oväntat fort. Det är stundtals mycket, mycket bra (och är givetvis, kvalitetsmässigt, fläckfritt utfört) även om det jag kallar ”gnistan”, vad det nu kan innebära, aldrig visar sig.

I andra set, när jag ser de två glada cellisterna i Sandvikens Symfoniorkester, kommer jag på vad det är. Det är visad glädje och entusiasm över att spela svängig musik för en entusiastisk publik – med en världsmusiker. Den finns hos dessa två cellister, hos storbandsledaren, i kväll O.K. Björänge, och hos trumpetaren Joachim Tromark som tjatade Chuck Findley till Sverige. Den sistnämnde får den stora äran att duellera mot Findley i konsertens två avslutande nummer, varav ”Joy Spring” (ännu ett arrangemang av Rob Pronk, förresten) är bäst. Tack, Joachim! Övriga nummer som är nämnvärda från andra set är ”Spring is here” och ”Street of dreams”. Konstellationen SBB och Sandvikens Symfoniorkester tillsammans med Chuck Findley är som allra bäst då sordinerna åker fram och stråkarna får ta stor plats.

Det är roligt att skymta ett yngre gäng jazzdiggare. ”Sånt här går man på alldeles för sällan”, säger en av dem. Det är bara för undertecknad att hålla med och utlova ett försök till bättring så att nästa recension förhoppningsvis blir rikare på referenser. Det är svårt att betygssätta det här och att sammanfatta det med mindre än 2 000 tecken. Det kanske är därför jazz brukar hamna på kultursidorna.

Mer läsning

Annons