Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är så vackert, Sarah

/

Annons

2010 års bästa svenska julskiva var utan tvekan Dawn Finers ”Winterland”. Bland klassiska sånger vävdes tolkningar av Joni Mitchell, Ron Sexsmith och självaste Prince in. Det kändes både fräscht och vågat.

I jättevacker julröd klänning gör Dawn Finer entré till en jazztrumvispig ”I’ll Be Home For Christmas”. Genast visar hon att det finns naturlig soul och jazz i rösten. Amerikansk julstandard följs av engelska, sorgligt vackra ”In The Bleak Midwinter” och blåset får till en hymnliknande känsla. Otroligt sömlöst växlas det över till en svängig soulversion av ”Have Yourself A Merry Little Christmas”.

Och efter bara tre låtar vet man redan att Dawn Finer och hennes hyperkompetenta band redan är i hamn. Jag menar, Pelle Lindvall på trummor och Goran Kajfes, hela popsveriges favoritblåsare är ju med på trollbindande trumpet. Samt ytterligare ett gäng proffs. Hon säger själv att det här inte blir den ”fartigaste” julshowen utan att hon dras till vemodet i juletidens mörker och kyla. Det är just det som gör kvällens konsert. Ett sakralt lugn med känslig sång genomsyrar allt och det är en fröjd att höra en vit kaukasier låta så ledigt soulsvart.

Sedan gör inramningen med en backdrop i form av en glittrande stjärnhimmel sitt för julstämningen också. Just tolkningen av Joni Mitchells flykt-från-jobbig-jul-eposet ”River” blir 110% vemod i kväll, där Kajfes’ ödsliga trumpet sätter an en ton som får min näsa att rinna och halsen att tjockna. Och då snackar vi inte förkylningssymptom här. Samma sak gäller Satchmos paradnummer ”What A Wonderful World” med sordintrumpet. Som extranummer, efter stående ovationer, gör hon Prince’ ”Sometimes It Snows In April”, och jag vet ingen annan än kvällens artist som gör den sången i en julshow.

I Dawn Finers framförande känns det helt rätt och naturligt. Just den sista triptyken sånger är nog det vackraste jag hört på alla julkonserter jag varit på. Sarah Dawn Finer närmar sig hela julen som koncept på ett respektfullt sätt, lämnar hysterin till Mammons anhängare, får till känslan av en sprakande julbrasa, snökristaller på fönstren, snöänglar utanför husknuten och en tid då vi minns de som inte längre finns bland oss, men uppskattar dom vi har kvar.

Det är helt rätt.

Efteråt är kön till cd- och signeringsbordet väldigt lång. Det var kvällens artist definitivt värd.

Erik Süss

Mer läsning

Annons