Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blev en fest till slut

Den enda rapporteringen jag kan komma med utan att få en näsa liknande Pinocchios är att lördagseftermiddagen vid Parkrocken i Sandvikens stadspark började riktigt illa, för att under timmarnas gång växa på sig och bli till en riktig festival.

Annons

Det var i början inte jättemycket folk, det fanns inga köer varken till maten, ölen eller bajamajorna och man hade alltid plats för sin filt eller stol. Det stod inte ens galna fans vid staketet och headbangade.

Det hade visserligen varit en sak om banden som Gin N’ Juice och Sordid Flesh hade haft en liten men engagerad publik i stället för enorm och likgiltig. Nu var det ju varken eller, utan deras publik gick att räkna på fingrarna och artisternas desperata försök att få igång en någorlunda stämning var hjärtslitande.

Baron Bane drog igång

Det var alltså inte förrän fram emot kvällstimmarna, då de maskerade stjärnorna i det hyllade, och nu även internationella Baron Bane trädde upp på scenen och bjöd på en timmes lång, grym spelning med både gamla och nya låtar (till min lycka spelades favoriterna ”Orchids” och ”My slow world” från den senaste skivan) som det faktiskt kom att börja likna en riktig festival.

Publiken som växt på sig en hel del, stod längst fram, svängde rytmiskt med och besvarade bandet med välförtjänt jubel. Scenografin var mycket dämpad men skrek ändå mystik med enstaka lampor, lite rök och en filmduk uppsatt med deras egna spelningar visandes på.

Låtarna som spelades var skivversionernas tvillingar och inte heller gick sångerskan Ida Longs scennärvaro och kristallklara röst att gå miste om.

Beardfish rockade loss

De är energifyllda, långhåriga headbangare med skägg som vet hur man entertainar. Beardfish har varit ute på Europaturné och är nu aktuella med EP:n ” Mammoth ” som släpptes tidigare i år.

Den som kom att visa en ännu råare sida av Gävlebandet vars progressiva rock lämnade sina spår på alla, från mig som egentligen inte alls är rocktjej, till barnfamiljerna längst bort som inte längre satt på sina filtar. Ofattbart långa låtar med häpnadsväckande gitarrsolon och en fantastisk scennärvaro fick det att bli kvällens svettigaste timme.

DLK kvällens kungar

När de gamla legendarerna De Lyckliga Kompisarna klev upp som kvällens sista band var det framför en publik vars vibrerande längtan gick att ta på. På nolltid hade festivalens stämning nått en ofattbar nivå som jag önskar hade varit med från dagens början. ”Vi är de lyckliga kompisarna” var det bejublade öppningsnumret och kort därpå spelades ”Hugos sång” som fick publiken att brista ut i allsång och stämningen att stiga.

Efter den timmen, som inkluderade tryck vid staketet, moshpits och headbangande galna fans (i princip det som saknades tidigare under dagen) avslutades Parkrocken 2011 ordentligt. Det kan jag personligen intyga, då jag vaknade upp på söndagsmorgonen och var sådär ohälsosamt hes som man bör vara efter en rockkväll.

Niusha Khanmohammadi

Mer läsning

Annons