Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blir bättre och bättre

/
  • Knock out. Vår recensent blev lite lätt knockad av gårdagens spelning på Spegeln. Och han trodde inte ens att han gillade Stefan Sundström.
  • Rakt in. Anna Ihlis gjorde en kort men formidabel liten spelning innan Stefan Sundström.

Jag har sett Stefan Sundström förut och vet att han är bra på scen. Annars är min grundinställning egentligen att jag har lite svårt för honom.

Annons

 Jag tror det var Thomas Pettersson, komikern, som avslöjade sina knep för att underhålla en publik när någon tidning frågade i somras: ”Jag brukar stryka publiken medhårs och slå in öppna dörrar, det brukar funka jättebra!”

Jag tänkte att man skulle kunna sortera in Sundström där också, med sina ”Stoppa högern”-banderoller och sina texter om hjältar som bangar från fräna vimmelreportage och går och krökar på Carmen i stället. Hans stil har jag uppfattat som överdrivet manierad.

Men som sagt, han är bra på scen. Här är han förstärkt av Johnny Dunders elektriska cirkus, ett hopplock av lite coola rocksnubbar som fixar ett Stones-aktigt sväng bakom Sundström.

Och jag ser att det som verkat lite manierat i hans uttryck på skiva i själva verket är precis tvärtom, han verkar helt naturlig, chosefri, rak och direkt. Jag sitter och trummar på armstödet. Jag sitter och tycker, faktiskt, att det är asbra. Och då kan jag ändå inte, som jag gissar att de flesta andra i publiken kan, sjunga med i låtarna, känna igen svänget från plattorna, känna till historierna om Sabina, Marguerite och Gubben Grå som är figurer som återkommer genom hela Stefan Sundströms produktion. Det är nästan så där som det händer ibland när man ser en bra film eller läser en bra bok eller hör bra musik att man tänker att man kanske skulle ändra på sig lite.

Man kanske skulle försöka vara lite mer som Stefan Sundström – glida omkring i stövlar och en halvuppknäppt gammal skjorta och en PET-flaska i kavajfickan och vara i någon sorts direktkontakt med världen. Säga, efter två låtar, liksom bara av en ingivelse, att ”Vi har egentligen bara två bra låtar. Det var dem vi körde nu. Vi brände båda på en gång. Fan, det var lite dumt, men det är som det är. Vi måste ändå köra igenom resten av materialet.” Och sedan bygga upp en konsert som bara blir bättre och bättre tills den peakar i sista extranumret. Eller, jag var tvungen att gå lite innan konserten var slut av pressläggningsskäl, men det var uppenbart att det skulle bli så.

Åh, en till sak. Anna Ihlis gjorde en kort men formidabel liten spelning innan Stefan Sundström. Fotografen frågade mig efteråt: ”Vem var den där snärtan då? Hennes musik gick ju rakt in. Det är inte ofta det händer.”

Jag skulle inte kunna säga det bättre själv.

Mer läsning

Annons