Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det nya året inleds med fötterna i luften

/

Det är ganska stor skillnad mellan att göra en golvspelning och att stå på en scen med sitt band.

Annons

För Ascendin blir deras första drabbning med en publik i ögonhöjd det andra giget någonsin i karriären och det blir en annan upplevelse än debuten på Maxim för några veckor sedan.

Inledningen blir lite stel men självförtroendet stärks efter ett par låtar. Bandets uttryck är storslaget med medryckande refränger som mittpunkt vilket gör att startsträckan för att få igång publiken blir något längre än för simplare metalcoreband som går direkt från intensivt versriff till köttigt breakdown.

”Betrayal” hade därför varit det perfekta kortet att spela först, då det såväl är gängets mest dansanta som allsångsvänliga stycke. Med lite mer rutin under bältet misstänker jag att Ascendin kan nå långt.

Årets första spelning ingjuter även känslan av att 2012 kommer att innebära det definitiva genombrottet för fenomenet ”pall dives” på bred front.

Vi Gävlebor kan känna kollektiv stolthet över att ha utvecklat möjligheterna kring att hålla livliga spelningar utan upphöjd scen genom att handla miljövänliga barnpallar på Ikea.

Det är många fötter i luften medan Chastise utövar den ärofyllda traditionen att spela New York-hardcore från Örebro. Killarna må inte göra något som inte gjorts förut, men de levererar exakt det man vill ha av ett band med deras inriktning. ”Eyes wide shut” och ”Face to face” är exempel på tunga och svängiga låtar med perfekt tempo att mosha till.

Förhållandet mellan tempo och mosh blir väldigt tydligt när Gadget därefter blästrar åhörarskaran med grindcore. Det är en till stor del stillastående massa som absorberar kvartettens förstklassiga mangel.

Att detta beror på intresse snarare än likgiltighet blir uppenbart när det framförs en ny ännu obetitlad låt och man finner sig själv stillsamt fokuserad för att finna strukturen som bygger upp våldsutbrottet.

Mörkare kompositioner som ”Torture” och ”Leaders of the (rat) pack” från senare år går hem bäst och svänget som sätter kroppar i gungning markerar en av skillnaderna mellan Gadget och dess många, mindre upphetsande, genrekollegor.

David Jannati

Mer läsning

Annons