Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det perfekta mötet mellan asfalt och skog

/
  • Skön blandning. Kebenekajse hade en massiv energi på scenen. En skön blandning av polskor, brudmarscher och rock, tycker Michael Norin.
  • känslosamt. Mats Glenngård med sin elfiol var klippt och skuren för de känslosamma melodierna.

Annons

Kebnekajses förmåga att tonsätta mötet mellan asfalt och skog är lika osviklig som mästerlig. Det elektriska och organiska, det explosiva och lågmälda, blandades och flödade formligen ur sextettens händer.

Visst, den musikaliska stig de färdades på var utan tvivel bekant, men samtidigt kändes den varken upptrampad eller förutsägbar.

Detta mycket tack vare den interna dynamiken och spelglädjen som var påtagligt smittande redan under de första takterna av Leksands skänklåt.

Kenny Håkanssons elgitarr och Mats Glenngårds elfiol var som klippta och skurna för såväl varandra som för de energiska och känslosamma melodierna. Även den inte helt vanliga lösningen att använda två basister var lyckad.

Basen fick ett bredare och mer melodiöst register vilket gjorde att Göran Lagerberg och Tomas Netzlers kreativa toner överbryggade de resterande delarna av bandet. Likaså rytmsektionen briljerade, i kvällens bästa låt, Vallåt, drev Pelle Ekman och Hassan Bah resten av Kebnekajse till nya höjder.

Låtblandningen i sig bidrog också till den massiva energin på scenen. Den sköna blandningen av polskor, brudmarscher och rock spetsades också med en Bosse Hansson-signerad låt som lämnade ett drömskt och meditativt avtryck från 70-talets progressiva glansdagar.

Oavsett om musiken antog skepnaden av ett bullrigt och rusande skogstroll eller ett smygande skogsrå så gjordes det med finess och lekfullhet utan någon form av gnöl eller gnäll, som Kenny Håkansson skulle ha uttryckt det.

Mer läsning

Annons