Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Dragspelen känns som mina bäbisar”

/

Gävlefavoriten Wendy McNeill är den kanadensiska sångerskan som flyttat till Solna för kärlekens skull. Nu är hon på Sverigeturné och mötet med den svenska naturen gör hennes hemlängtan mindre.


– Det är som ett kompakt Kanada, jag älskar den svenska landsbygden, säger hon.

Annons

Den kanadensiska musikern och sångerskan Wendy McNeill känner sig hemma i Sverige.

Sedan två år tillbaka bor hon i Solna med sin svenska man som hon träffade på en musikkonferens i kanadensiska prärietrakter. När hon nu är ute på turné är det inte första gången hon möter den svenska naturen. Hon har spelat runt om i landet ett par gånger tidigare.

– Det påminner mig verkligen om Kanada på många sätt. Uppe i Sundsvallstrakten, de där ljusa böljande kullarna, det är som när gräset möter prärien. Och sedan den andra kusten... Ja, jag ska inte gå igenom hela landet. Att det liknar Kanada får mig att känna mig mer hemma, att jag verkligen passar in här.

Här i Gävle är hon välbekant sen tidigare. Hon har gjort bejublade framträdanden på Konserthusets Home brew-festival och det är till Konserthuset hon kommer tillbaka 25 oktober.

36-åriga Wendy McNeill har jämförts med Regina Spektor och Kate Bush, varit dragspelare i det franska coverbandskollektivet Nouvelle Vague och här i Sverige har hon samarbetat med bland andra Ane Brun. Hon växte upp i ett massivt prärielandskap utanför Edmonton, nära natur och djur. Också i Wendy McNeills musik är naturen starkt närvarande. Djur figurerar ofta i texterna, som på hennes senaste skiva ”A dreamers guide to hardcore living” (som för övrigt fick fyra fina stjärnor av På Gångs recensent) där en låt om en orm och en kanin döljer en våldsam historia.

– Djuren gör det möjligt för mig att gå till en ännu mörkare plats, på ett smidigare sätt. Låten om Sascha Snake och Rosa Rabbit handlar om ömsesidigt beroende, familjevåld, mord. Den är gjord som en saga och med djuren blir det mer lättsmält, säger Wendy McNeill.

Dragspelet är något annat som lättar upp Wendy McNeills mörka berättelser, med en ton av vaudevill och kabaret. Alltsedan hon uppmuntrades av en fransk clown på en musikfestival att testa instrumentet har det varit en trogen följeslagare. Hennes känslor för instrumentet har gått igenom olika faser. Från het kärleksaffär till vänskap och nu något helt annat.

– Kanske beror det på att jag börjat turnéra igen men när jag ser alla mammor med bäbisar på flygplatserna och jag går där och släpar på mina dragspel. Det är som om de på något sätt känns som mina bäbisar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men det är definitivt en dörr som öppnats som kan ta förhållandet till en ny nivå, ha ha.

Stina Nygårds /TT Spektra

Mer läsning

Annons