Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emmylou Harris

/

Annons

Bitterljuvt. Saknad, sorg och längtan är grundfundamenten i alternativcountrydrottningens egenskrivna sånger. Inledande "The Road" är en hyllning till mentorn Gram Parsons som dog -73, "New Orleans" är beskrivningen av en stad som förändrats totalt, men kämpar vidare. Bästa väninnan Kate McGarrigle (Rufus och Martha Wainwrights mor) som gick bort ifjol får en sång. Med liten banduppsättning och Harris vibrato skapas en gnistrande stämning som blir allra starkast i "My name is Emmett Till" där det vidriga rasistmordet på en 14- årig afroamerikansk pojke 1955 i den djupa Södern visar vilket bett och vilken vass skärpa Emmylou Harris har fått på gamla dar. Det varvas i tempo och det är välkommet när så tunga ämnen avhandlas.

Damen åldras med en värdighet som är få förunnat.

Erik Süss

Mer läsning

Annons