Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fantastisk konsertvår är över

/
  • Hennes säregna röst och tillgjorda sångsätt kan både attrahera och repellera, beroende på tillfälle och sinnesstämning, och när allt stämmer har Maia Hirasawa en sällsynt förmåga att träffa känslor exakt rätt.
Kristian Ekenberg om Maia Hirasawa, som fick fyra stjärnor

Vi har haft många fantastiska spelningar under våren.
På Gång bläddrar bakåt i kalendern och minns Anna Ternheim, Håkan Hellström och Marit Bergman med en nostalgisk suck...

Annons

När jag skriver det här smälter sommarens första riktiga dag utanför fönstret. Men jag bläddrar längtansfullt tillbaka i almanackan, mot vinterns och vårens veckor, inte för iskylan och nordanvinden, utan för vinterns och vårens konserter i Gävle med omnejd.

Vi har haft en osedvanligt bra konsertvår.

Nog finns det utropstecken längre fram i kalendern, men baserat på läget som det ser ut nu, kommer sommarens spelningar att få det svårt att konkurrera med vårens.

Vissa var höjdpunkter redan på förhand, som när Konserthusets program proklamerade att Anna Ternheim var på intågande, eller Spelplats Gävles besked om att Hello Saferide skulle komma till Spegeln.

Andra var positiva överraskningar, som Nina Kinert, en expressiv sångerska och låtskrivare som värmde upp för Anna Ternheim. Lars Bygdén och Josefine Lindstrand var två andra artister som smög in som publikuppvärmare, men som visade sig vara lika sevärda som huvudakten.

Om jag har lärt mig något av den här konsertvåren, är det att förband alltid missas på egen risk.

Spelningens höjdpunkt kan vara över redan innan huvudakten har harklat sig och tagit första tonen.

Men med artister som Annika Norlin, Håkan Hellström, Marit Bergman och Anna Ternheim är det svårt att konkurrera, även för glödheta uppvärmare.

Så här i efterhand har jag svårt att minnas betyg, åsikter, över huvud taget själva den kritiska bedömningen. Det som starkast finns kvar är de små enskilda ögonblicken. När jag hör att det är fantastiska ”Halo” som Marit Bergman börjat spela, tusen gamla minnen från ett annat liv, en annan tid, när Maia Hirasawa sjunger ”Gothenburg”, Anna Ternheims hälsning till ”alla nykära”, Frida Hyvönens Righteous Brothers-utbrott i ”Dirty dancing” och hur Miss Li nästan fick mig att glömma bort en jobbig förkylning...

Andra minnen är sådant som hände där musiken bara var ett soundtrack till någonting annat. De bästa konsertminnena – upplevelser av kultur över huvud taget – som jag har, och inte bara från denna vår, är när låtarna går från att bara vara musik till någonting som säger saker om ens liv.

När jag ser gamla böcker i min bokhylla, minns jag lika ofta vem jag var då, vad som hände i min omgivning och i mitt huvud vid läsandet, som själva boken i sig, och på samma sätt är det med konserter.

Men i minnet får alltid ens liv ett annat lyster om konserten var fantastisk.

Så, med tidens gång, med nostalgins marmelad utbredd, kommer jag säkert att minnas min vår 2009 så mycket bättre än vad den var; bara fylld av fjärilar i magen, leenden och förhoppningar, medan alla tvivel och framtidsrädslor sjunker ner i glömskan (de senare hade klarat sig bättre flytande med ”Idol”-gänget som livboj).

Man kan tycka att många bra konserter borde höja ribban, göra det svårare för de artister som inte riktigt når fram, men jag har upplevt det exakt motsatta – utan detta stim som Gävle har simmat i under våren, hade jag kanske varit mindre benägen att leta försonande drag hos Salem, exempelvis.

Jag fruktar tyvärr att hösten inte kommer att bli lika trevlig. Dels för att flera av Sveriges bästa artister redan har varit här, dels för att Konserthuset och Spelplats Gävle inte har råd med de högklassigaste bokningarna, i svallvågorna av den ekonomiska krisen. Vi kan bara hoppas att det är ogrundade farhågor.

Nu är det sommar, och kanske håller artistkvaliteten på, säg, ”Sommarkväll”-konceptet inte lika hög nivå som de senaste månadernas spelningar, men om sommaren finns det annat som värmer hjärtat.

Här intill hittar du några utdrag ur recensioner från vårens konserter. Saknar du någon? (Mejla i så fall pagang@arbetarbladet.se och berätta ditt minne) På Gång går på mycket, men hinner inte med allt. Att vi kan skriva om den fina konsertvåren, och ändå ha missat Robbie Fulks – som lär ha varit hejdundrande – är bara det fantastiskt.

Mer läsning

Annons