Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En halvljummen soppa av fantastisk rock

/
  • en besvikelse. Barndomsfavoriterna Sahara Hotnights levde inte upp till recensentens höga förväntningar.

De här tjejerna vet vad de håller på med, det är ingen tvekan om den saken. De har stått på scen tillsammans sedan barnsben och har haft en häpnadsväckande karriär.

Annons

Vem hade kunnat tro att den lilla kvartetten från Robertsfors skulle komma att hamna i lurarna på varenda kotte som har ett sinne för bra rockmusik? De har spelat tillräckligt länge för att veta hur man tämjer lulliga fans, förför en stor och sittande publik och för att ha stått på en scen i Gävle tre gånger.

Redan vid entrén var jag var fullt övertygad om att tjejerna skulle leverera en superkväll. Det var svårt att tänka sig något annat strax efter det brakande skivsläppet tidigare i sommar och med bankkonton som fortfarande visar rader av siffror. Jag hade höga förväntningar om mina gamla barndomsfavoriter. Det var inte alltför länge sen jag stod framför spegeln med hårborsten i handen och skrek rakt ut ”Face to face, cheek to cheek, you hear the pounding beat” utan att riktigt förstå vad det betydde. Den här gången, med ett par år av engelska studier på nacken, var det tänkt att stå framför själva bandet och göra detsamma.

Efter en lång väntan klev Maria Andersson upp på scenen med sin snygga page och röda klänning. Hon drog ett par toner med sin starka röst och spelade ensamma vackra ackord. Under tiden tog resten av bandet plats bakom sina instrument för att bjuda på både på gamla och nya låtar som aldrig riktigt kom att smälla till. ”Vulture Feet” spelades visserligen rent men inte med tillräcklig energi. Det var inte förrän sista låten ”Visit to Vienna” som värmen och stämningen plötsligt slog om till max då Maria tog i så mycket att rösten sprack och pagen kastades bakåt, vilket jag hade väntat på från början.

Jag hade hoppats på att få andningssvårigheter, kvävas och avlida framför staketet precis så som det ska vara när man får höra bra musik. Till min besvikelse fick jag inte det. I stället stod jag med en liten skara trogna fans på ett kalt dansgolv och försökte liva upp stämningen. Besvikelsen blev lika stor som att bita i ett vackert, grönt äpple för att sekunden därpå inse hur surt det egentligen är.

Niusha Khanmohammadi

Mer läsning

Annons