Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familjärt på Königssons releasefest

/
  • FAMILJÄRT. Det var glest i bänkraderna när Dan Königsson spelade på Spegeln, men det gav konserten en familjär stämning.

Annons

Att artister sjunger om hem är inte ovanligt, men då är det ett hem som är någon annanstans, på gator som man aldrig själv har gått på.

I Dan Königssons låt ”En plats att kalla hem” sjunger han om en plats som, åtminstone för några av er som läser det här, faktiskt är hem, i trakterna av Älvkarleby, med pizzerior, kastanjeträd och öde idrottsplatser.

Han gör det så bra att han gärna hade fått skriva en likadan låt om mina egna kvarter på Brynäs.

På kvällens releasefest för skivan som har samma namn som just den låten, backas han upp av några av Gävles bästa musiker, däribland David Lehnberg och Petter Diamant som har producerat varsin del av skivan.

Dan Königsson ger äran av ”Stockholmssjuk” till Lehnberg, den låt som kanske har störst potential; jag tycker om den elektriska ljudvärld som Lehnberg har öppnat för kvällens huvudperson.

När jag lyssnade igenom skivan ett par gånger gav den ett blekt intryck, men den växte, och live på Spegeln har den växt klart – det är en fin bunt låtar som han har.

Texterna får mig stundtals att tänka på Tomas Andersson Wij.

En varmt vacker kväll i Gävle, och det känns tråkigt att sitta bort den på Spegeln, vilket flera måste ha tänkt eftersom vi inte är många som har valt mörkret framför sommarljuset. Men den familjära stämningen, med hojtande till kompisar i publiken, ger spelningen en viss charm, likaså Königssons sympatiskt förlägna mellansnack.

Bäst tycker jag om honom i de nedtonade, vemodiga låtarna, de som låter som en ensam promenad vid Dalälven en molnig kväll.

Mer läsning

Annons