Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmisk rockabilly med Fatboy

/
  • Manchesterpop. Rimmar rockabilly med Manchesterpop? Självklart, tycker albumaktuella Fatboy, som hyllas för skivan ”In my bones”.
  • Musikaliska bröder. Fatboy har inga problem med att jämföras med kompisarna i Weeping Willows. ”Det var kul att upptäcka ett annat band med rätta attityden och rötterna”, säger sångare Thomas Pareigis.

Deras rockabilly och countryballader går redan hem hos filmmakare som Rafael Edholm och Måns Herngren. Nu hoppas albumaktuella Fatboy på Hollywood.
– David Lynch är en gemensam favorit, säger gitarristen Hannu Kiviaho.

Annons

Tänk om Morrissey föddes i Memphis? Eller om Roy Orbinson växte upp i Manchester? Resultatet hade kunnat låta som Fatboy. På hyllade skivan ”In my bones” blandas country med melankoliskt popsmide – och framförallt en massa rockabilly. För det var så allting började, när dalmasen Thomas Pareigis träffade Alf Östlund under tidigt 80-tal.

Punk och rockabilly

 

– Jag arrangerade gig i Falun och en kväll satt ”Affe” på ett trappräcke utanför. Han hade cyklat sju mil för att se bandet spela... Då visste man att han var något speciellt, minns Thomas.

Rockabillyn var het vid den tiden. Thomas Pareigis sjöng med Krazy Legs, medan Alf Östlund hade band i Eskilstuna tillsammans med gitarristen Hannu Kiviaho.

– Jag var mer punkare då, men hade kusiner i Finland som var riktiga ”teddy boys”, säger Hannu.

Många år senare träffades de igen, på en konsert med Stray Cats i Stockholm.

– Den kvällen fick vi idén att starta band ihop, säger Thomas.

I slutet av 90-talet spreds ryktet om bandets rockabilly och smäktande ballader. Samtidigt fick närbesläktade Weeping Willows sitt genombrott.

– Vi delade replokal och gör det fortfarande. Några av Weeping Willows medlemmar var med på första skivan, berättar Hannu.

I dag sköljer rockabillyvågen åter över landet, med klubbar, 50-talsnostalgi och artister som Eva Eastwood (som ju spelar i Gävle i kväll) högt på albumlistorna.

– Eva Eastwood hörde jag första gången 1979, typ... Det går i cykler, säger Alf Eklund.

– När vi startade var det bara några kompisar i publiken. Nu kan det vara hundra meters kö utanför klubben Rocket Room, säger Hannu.

Inga nostalgiker

 

Men Fatboy vill inte få någon ”retrostämpel”, bara för att de har 50-talsinfluenser.

– Musiken är pop i rockabilly-förklädnad. Band som Smiths har betytt mycket för mig, säger Thomas.

Och så vågar de vara romantiska, med texter fulla av brustna hjärtan.

– Att vända ut och in på känslorna är enda sättet. Det var utmaningen när man började sjunga sentimental country, säger Thomas.

Gillar David Lynch

 

Bandet går hem i Stockholms teater- och filmkretsar, Rafael Edholm och Måns Herngren använder deras musik i sina filmer. Hannu Kiviaho har även meriter som skådespelare.

– Nu vill Rafael ha mig som finsk gangster i sin Hollywood-film ”Average white guys”, men det är lite hemligt än. Kanske får Fatboy göra filmmusiken, säger han.

Alla medlemmar är cineaster, med David Lynch som favorit. Någon skrev att bandet ”låter som en speedway-match i Dalarna regisserad av Lynch” – och beskrivningen har viss verklighetsanknytning.

– Ja, vi uppträdde på en speedway-tävling. Vi stod på en prispall och mitt i allt ramlade vi av, podiet rasade... Det var ett David Lynch-ögonblick, med bröderna Coens humor, säger Hannu.

Nils Johansson/TT Sepktra

Mer läsning

Annons