Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förförd av en helg med Gävle Gospel

/

Hur är det att stå i en svensk gospelkör och liksom försöka låta sig hänryckas? Nöjets Stefan Westrin gjorde ett försök i helgen.

Annons

Jo, jag älskar gospel, men jag har även vissa reservationer mot det. Jag älskar gospel för att jag älskar soul, och soul är i grund och botten profan gospel. Och jag älskar rock, en musik som heller inte skulle funnits utan gospeln. Och jag tror till och med att när man står sent en natt på klubb på ett dansgolv och rytmen har tagit kommandot över ens kropp och allting bara går av sig själv, ett hypnotiskt tillstånd, så är det samma magi som den som ligger i botten av gospeln. Gospel är en lite bortglömd grundbult till det senaste seklets musikhistoria.

Vad är det jag älskar i allt det här? Inte glädjen tror jag, som de flesta gospelsångare säger. Mer extasen. Känslan av att någon tar en i håret och lyfter en upp i luften snabbt, utan att det gör ont. Men att det gör så att man får svindelkänslor i magen. Och inte bara för ett ögonblick, utan att musiken kan hålla kvar en där en liten stund till, genom att fortsätta öka och öka, fortsätta stegra nivån bortom vad man trodde var möjligt.

Reservationerna då? Jo, jag har ju alltid haft lite svårt för svensk gospel. Har alltid uppfattat det som att någonting väsentligt gått förlorat när den här musiken försöker resa mellan kulturerna. Mest för att... Tja, vi är ju svenskar här. Vi är korrekta. Vi är rädda för att göra bort oss. Vi vill helst inte visa starka känslor offentligt. Vi vill inte helt tappa koncepterna. Allt det där gäller naturligtvis för mig själv också.

Det är med den dubbelheten jag bestämmer mig för att gå med i en svensk gospelkör för en helg. Tilldragelsen heter Gävle Gospel och det är fler än 300 sångare som är med. Man träffas och repeterar fredag kväll, hela lördagen, hela söndagen, och avslutar allting med en konsert på Konserthuset. Då ska man ha lärt sig alla stämmor och texter utantill så att man bara kan gå loss på scenen.

Ett annat bekymmer för mig, förresten, är att jag inte tror på gud i någon större utsträckning. Jag tror inte ens på det som verkar vara den nya svenska folkreligionen – ”nånting”. Att ge sig hän i den fullkomliga vissheten om att det finns en gud (eller en ”nånting”) och att han älskar oss är begripligt. Att på samma sätt förlora sig själv i lovsånger om uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller inte faller sig liksom inte lika naturligt.

Men jag upptäcker snart att alla här inte är kristna. Maria, som bjuder mig på te i första pausen, är inte kyrklig, men hon kom in på gospeln genom sitt intresse för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. På det sättet betyder texterna om att bryta sig loss från sina bojor någonting för henne. Och killen som sitter bredvid mig i kyrkbänken är journalist och har tvingats fly från Sierra Leone.

Jag får ett nothäfte men lägger ganska snabbt ner det igen. Det är oväntat enkelt att lära sig låtarna. Jag litar helt enkelt på att det hundratal personer som sitter runtom mig kan sin stämma och lär mig genom att härma dem. Dessutom är inget skrivet i sten, utan låtarna ändras lite allt eftersom. Våra instruktörer sitter längst fram med en laptop vars skärm projiceras på väggen bakom altaret. Där skriver de in texterna i ett worddokument. Ibland ändras de i samma stund som vi sjunger.

Över huvud taget litar man väldigt mycket i den här kören. På varandra, på att körledarna ger tecken, på att det kommer att ge sig av sig självt. En av våra körledare har flugits in från Chicago. Han förklarar att det är viktigt att ”go with the flow” – man måste vara öppen för stundens ingivelse. Det är så man får det att leva. Det viktigaste är inte att allt sitter enligt noterna, det viktigaste är attityden. Enligt en annan av instruktörerna, André de Lange, ska vi se på oss själva som en ”Army of praise”. Ansiktet framåt, taktfast marscherande, ta sönder allt som kommer i vår väg med lovsånger. Han som flugits in från Chicago heter förresten Cinque Cullar, och jag har aldrig träffat någon människa som är mer gospel. Det räcker med att han bara öppnar munnen så är det som att det kommer ett diskret orgelkomp där bakom.

Man får kämpa litegrann för den där ”Army of praise”-grejen, och jag anstränger jag mig för att släppa mina hämningar så gott det går. Man får göra en del saker som egentligen kanske känns lite fåniga, som att krama sig själv och springa på stället. Och snurra runt. Och lyfta sina händer i bön. Vid ett tillfälle ska man till och med lyfta sina armar mot skyn och forma sina händer till ett hjärta. Jag gör det mer och mer oreserverat. Jag gick in i det här som ett jobb, men på lördagskvällen, efter två dagars övningar, tänker jag bara på det som ett nöje.

Söndagen blir en övning i att stå länge på en liten yta. Sju timmar är en lång stund att stå på Konserthusets gradänger med 310 andra. Visserligen med pauser, men ändå.

Jag ser inte mycket nervositet när det drar ihop sig till konsert. De flesta tycks ha gjort det här förr, dessutom i många många år. Man litar på att det funkar. Och man litar på varandra. Själv står jag någonstans i mitten och kramar om mig själv och springer på stället och gör hjärtan med händerna som om det inte fanns någon morgondag. Jag tycker inte ens att vi låter särskilt ostigt svenskt frikyrkliga på den här konserten. Om det är för att jag själv står i den här jättekören, eller för att våra instruktörer faktiskt lyckats stoppa något afrikanskt i oss, det kan jag helt enkelt inte veta. Men så är det i alla fall.

Mer läsning

Annons