Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från eftertänksamhet till eufori

/

Simon & Garfunkel. Genesis. Talking Heads. The Police. Alla band, där hjärnan lämnade övriga bakom sig, vände blicken mot folkmusik ute i världen och Paul Simon, Peter Gabriel, David Byrne och Sting blev på sätt och vis populärmusikens svar på Stanley och Livingstone.

Annons

Jag tänker på de där vita snubbarna då och då under Mbappés konsert. Där finns tongångar jag känner igen hos de vita pionjärerna.Mbappé, Parisbo med Kamerun som ursprungsland har den västafrikanska makossan, bolobon och sékélén som grund för sin språngbräda ut i jazzfusion, rock, visa, avantgardism och pop.

Han är en strålande basist, förmodligen den bäste jag sett. Basen används till ambienta ackordlandskap, frenetiskt soloinstrument, ja, varenda teknik som tänkas kan. Hans band med trummis, violinist, gitarrist och stämsångssjungande Cate Petit är följsamma och stjärnbasisten ger dem plats för egna soloutflykter.

Häftigast är violinisten Clement Jaminet som gör ett ultradissonant solo, och om nån från symfoniorkesterns stråksektion fanns i publiken måste denne ha legat nånstans mellan migränanfall och stroke på skalan. Det är rockigt, New York-avantgardistiskt och alldeles underbart.

Mbappé glider lika lätt in i sorgsna ballader, väldigt stämningsfulla och konserten bjuder på allt från eftertänksamhet till eufori. Och trots att Mbappé samarbetat med allt från portugisiska fadostjärnor till självaste Ray Charles lyser han av ödmjukhet.

Alla ni som har musik med blekansiktena jag nämnde i början – ta er till Konserthuset nästa gång Mbappé kommer hit och ta del av nån som föddes där bland musikrötterna i Västafrika som skänkt inspiration till vita artister som i sin tur fört ut musiken till oss.

Mer läsning

Annons