Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Francis

/

Annons

Det finns en viss typ av popmusik som får mig att vilja dansa runt, vilt gestikulerande till musikens dramatiska vändningar. Det är band som Sons & daughters, The last shadow puppets eller The Cesarians. Det är musik med en teatral ådra som får mig att tänka på Nick Caves mördarballader, på Lee Hazelwood som Nancy Sinatras 60-talsschlagers och på Brecht/Weills kompositioner.

Även dalmasarna i Francis är ett sådant band. När jag lyssnar på “Lekomberg, we were kin” är det svårt att tro att det är ett debuterande band jag hör. Det låter så färdigt, så genomtänkt och så erfaret. Som pricken över i sitter Petra Mases säkra, uttrycksfulla och dramatiska stämma.

Min enda invändning är egentligen att åtta låtar och 30 minuter känns lite snålt. Jag vill höra mer. Å andra sidan är det bättre att hålla nere speltiden än att lägga till utfyllnadsmaterial som drar ned intrycket.

Ralph Bretzer

Mer läsning

Annons