Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävleröster går in i duellerna

/
  • Michaela Stridbeck. Född och uppvuxen i Gävle. Spelade med band och hade egna singer/songwriter-projekt här. Flyttade till Stockholm när hon var 16 för att gå gymnasiet, men Gävle känns fortfarande som hemmaplan. Bor numera i Piteå.
  • Helena Gutarra. Växte upp i Gävle och gick i skolan här. Tio år sedan hon flyttade till Stockholm. Älskar Gävle.
  • Emma Lewin Sundberg. Har mycket släkt både i Hofors och Gävle. Bott i Gävle större delen av sitt liv. Började sin musikkarriär på Helges och höll på med teater i Bomhus och inne i stan. Flyttade till Stockholm 2004, men ”Gävle är fortfarande hemma för mig”

Inte mindre än tre tjejer med Gävleanknytning finns med när TV4:s nya talangsatsning The Voice i kväll går in sitt intensiva andra skede – duellerna. Vi har pratat med dem allihop.

Annons

Emma:

Vad tänkte du när de ringde från tv-programmet?

– Det kändes verkligen inte så självklart att de skulle ringa mig. Jag hade kört fast, kan man säga. Jag var 25 och hade min första riktiga livskris. Sådär: ”Vad ska jag göra med mitt liv?”

– Det enda jag ville var att stå på scen och sjunga, men då hade jag inte gjort det på ett bra tag. Efter ett tag börjar självförtroendet tryta och man tappar sugen över det ska behöva vara så jävla svårt. Så när de ringde blev jag först bara förvånad. ”Är de… intresserade av mig?” Sen tänkte jag bara: ”Nu jävlar är det min chans. Nu ska jag visa vad jag kan!”

Berätta om första programmet.

– Det var kaos. Framför allt i mitt huvud. Det var en otroligt lång dag. Man fick vänta i flera timmar. Och sen sade de: ”Nu är det din tur.” Men sedan ångrade de sig och sade ”du måste vänta”. Under tiden var det en massa intervjuer, vi satt i ett jättevarmt rum, sedan blev man utkörd, då var det iskallt utanför. Just att de sade att man skulle gå på då och då, och sedan ändrade sig, gjorde att man blev tvungen att ladda upp… och sedan försöka ladda om hela tiden. Minst tio gånger var det så. Sen när det väl är ens tur – då gäller det bara att försöka leverera. Man måste nog ha ett starkt psyke för att klara av det tror jag. Jag hade inte stått på scen på länge men jag tänkte: ”nu är det bara att köra.”

– När jag klev av tänkte jag: ”Shit, det där var kanske inte så jävla bra egentligen”. När stolarna började snurra tappade jag fokus, liksom: ”var är jag i låten? Vad gör jag nu?”

– Sedan när det var klart var det liksom bara: ”Tack, det var allt. Nu får du gå hem.” Märkligt.

Vad tänkte du om vilken coach du ville ha?

– Det var ju Petter och Uggla som vände sig. Jag trodde inte att de skulle vända sig. Båda dom är ju fantastiska artister, men det kändes som Petter stod närmare den stil som jag jobbar och sjunger i. Jag tänkte mig Uggla mer som en rockkille. Jag är mer poptjej. Och så tänkte jag att Petter var en bra person att känna även längre fram.

Vad tänker du om framtiden?

– Det är svårt att tävla mot någon som är sjukt bra, som man ju får göra i duellen. Men det visste vi alla om redan innan. Egentligen tror jag att just det momentet är svårare för coacherna än för oss artister.

– För oss gäller det bara att leverera, men de måste ju skicka iväg en artist som de redan har valt till deras stall.

Helena:

Vad tänkte du när de ringde dig och frågade om du ville vara med?

– Jag sade nej faktiskt. Men genom mitt band LaPuma så känner vi lite gubbar som kan branschen så jag pratade med dem och sådär. Sedan började jag känna att, fan, det är säkert skitkul om man går in i det med rätt inställning.

– Man får sjunga, ha roligt, träffa en massa nytt folk och skaffa nya kontakter. Sedan blev jag såklart tokspeedad när jag väl kom in i allting. Men egentligen tycker jag det är otippat att jag ens är med.

Berätta om förra gången du var med.

– Jag var inte så nervös i första momentet faktiskt. Jag tänkte att jag går ut och sjunger bara. Första gången är det en ”blind audition”, där fyra coacher, Carola, Ola Salo, Petter och Uggla, ska lyssna på en utan att se en. Vänder sig någon av dem om betyder det att man är med i tävlingen. Jag tänkte ”skit samma om ingen vänder sig”.

– Men sen vände de sig om allihop. Jag minns att jag blev väldigt ofokuserad när Carola vände sig om. Det kanske ser ut som de sitter långt bort i tv men de sitter egentligen skitnära. Och ja, Carola är ju Carola liksom.

Hur tänkte du när du valde vem av dem som skulle bli din coach?

– Jag hade egentligen bestämt mig för Ola Salo innan, men sedan blev det Petter. Petter är väldigt bra på att prata, och han kan se väldigt intensiv ut. Dessutom är han väldigt fokuserad och inspirerande.

Vad tänker du om framtiden i tävlingen?

– Det ska bli skitroligt att duellera nu, även om det också är en jobbig grej. Man kör ju inom laget, så jag ska försöka sjunga ut någon i ”mitt eget” lag, och den ska försöka sjunga ut mig. Så det är lite konstigt.

Michaela:

Vad tänkte du när de ringde från programmet?

– Jag tyckte det var ganska kul, att de hade hört min musik och att de ringde till mig. Jag skulle inte ha anmält mig själv, så om de inte hade ringt så skulle jag inte ha fått den här chansen.

Berätta om första gången du var med.

– Hela dagen var kaosartad. Alla deltagare var jättenervösa. Jag fick vänta länge innan jag fick gå in och göra mitt uppträdande, de kallade in mig först mot slutet av dagen. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen heller. Det var en så konstig situation med coacherna och allting också och så började man fundera så här: ”hur avgör man egentligen vad som är bra?” ”Hur lyssnar man när man inte ser?”

– Jag var inte lugn förrän de satte micken i handen på mig, men då kunde jag verkligen njuta av stunden. Jag kommer ihåg allt, jag kunde verkligen ta in allt, hur hela rummet såg ut och sådär. Jag kände mig helt öppen för alla intryck. Efter ett tag reste sig hela publiken upp. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den reaktionen. Och sedan så vände sig alla coacherna om. Det var helt galet. Jag fattade ingenting, blev nervös och skakade – vem ska jag välja?

Hur tänkte du där?

– Jag tänkte tidigt att jag ville ha Petter eller Ola. Så tänkte jag: äh, det är bara att bestämma någon, och då blev det Ola. Det var magkänslan bara. Det är bra att gå på den.

Hur tänker du om framtiden?

– Om man tyckte att blind audition-momentet var tufft och nervöst och brutalt är duellen ännu värre. Jag kände direkt att det skulle bli tufft. Det är en sådan underlig situation, man hinner precis lära känna sitt team, sedan ska man genast möta någon av dem i en tävling. Jag tror att det kommer att bli mycket känslor i de programmen.

Mer läsning

Annons