Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles största doldis levererar i världsklass

/
  • Jag kan tydligt känna och förstå det som Ciwan Haco, och hans medmusikanter Paolo Vinaccia och Stein Bull Hansen förmedlar i Gävle Teater denna kväll, skriver Nöjes recensent om Ciwan Hacos konsert .

Att Ciwan Haco är en fantastisk musiker och en artist av världsklass förstår man direkt.

Annons

Det som är märkligt är att han inte är mer känd bland Gävleborna. Eller för den delen, mer känd bland svenskar i allmänhet.

Ofta tänker vi nog att språket spelar så stor roll. Man vill höra ord och förstå vad någon sjunger, uppleva andemeningen. Men då kan jag tala om för er att det inte alltid är nödvändigt – om musiken i sig själv har tillräckligt många dimensioner.

Jag själv kan varken förstå eller prata kurdiska, men jag kan tydligt känna och förstå det som Ciwan Haco, och hans medmusikanter Paolo Vinaccia och Stein Bull Hansen förmedlar i Gävle Teater denna kväll. De kommunicerar ödmjukt, men kraftfullt och självsäkert, med både publiken och varandra.

Haco spelar saz – ett avlångt kurdiskt stränginstrument som kan liknas vid en luta, och hans makamklingande toner smälter ihop och bildar en mjuk enhet med Stein Bull Hansens sussackord i folkrockstil på den halvakustiska gitarren. Det bildar något nytt, men ändå känner man igen sig.

Alltihop drivs framåt av percussionisten Paolo Vinaccias otroliga rytmer från tre handtrummor och en liten cymbal – som han manövrerar samtidigt och för hand, med en tamburin fastspänd på foten. Tillsammans bildar de ett organiskt sväng som det är helt omöjligt att värja sig emot. Det blir en levande musikupplevelse där de följer varandra som ett vågspel. Och det finns plats för både bluesiga gitarrsolon och virtuosa uppvisningar för Haco på hans saz.

Ciwan Haco har även en stark och klar sångröst, och enligt vad jag får berättat för mig handlar hans sånger faktiskt mest om kärlek – men också en del om det kurdiska folkets umbäranden. Även om jag som sagt inte tycker att ordens språk är det viktigaste, så önskar jag mot slutet trots allt att jag hade sjunga med.

Kanske skulle man ta och gå en språkkurs och lära sig kurdiska?

Ciwan Hacos musik skulle faktiskt vara värd det.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons