Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genuin underhållning i skäggfiskens sällskap

/
  • genuin underhållning. Beardfish besitter den sällsynta kvaliteten att de inte endast förmår imponera med minnesvärd musik, bandet står även för ett uppiggande visuellt intryck och genuin underhållning. Bilden är från Local Heroes-uppvärmningen på Konserthuset.

När jag kliver in på CC-puben märks det tydligt att vi just lagt en storhelg bakom oss. Folk ser lite extra nöjda ut över att befinna sig ute på lokal och Gävleborna verkar vara klara med att häcka hemma i vardagsrummen för några helger framöver.

Annons

När Beardfish kliver upp inför en fullknökad lokal är det lätt att greppa hur det kommer sig att kvartetten lyckats värva hängivna fans världen över. Bland progressiva rockband är gänget ett unikum i och med sin lekfullhet och förmåga att skriva krångliga låtar som aldrig tappar det genomgående svänget.

Vid punkten då sångaren Rikard Sjöblom hänger av sig gitarren och sätter sig bakom orgeln för att inleda ”Until you comply” funderar man mycket och länge hur det kan ha gått till första gången låten skulle repas in.

Om Rikard förklarade med ord hur det skulle låta måste beskrivningen ha sett ut enligt följande: ”först är vi introt till ett färgglatt barnprogram från 70-talet, sedan simulerar vi ett samlag mellan Frank Zappa och Yes och så avslutar vi med en piratsång som ekar ut i rymden”.

Med bandets höga produktivitet i åtanke är det inte förvånande att kvällens andra set inleds med två nya stycken. Det första av dessa betitlat ”Voluntary slavery” talar för att den hårdare ansatsen från fjolårets album ”Mammoth” får en fortsättning.

Den ösiga kompositionen är komplett med monstersång och påminner mer än en gång om Mastodon.

Att det i vanlig ordning kommer att finnas en stor variation på kommande släpp blir dock uppenbart direkt därefter då färska stycket ”He already lives in me” gottar ned sig mellan rock, jazz och hillbilly-blues.

Beardfish besitter den sällsynta kvaliteten att de inte endast förmår imponera med minnesvärd musik, bandet står även för ett uppiggande visuellt intryck och genuin underhållning.

När giget går in i sitt slutskede med episka ”And the stone said: if I could speak” har publiken ännu inte blivit mätta och ett svettigt extranummer ropas in. En process som sannolikt hade kunnat upprepas i en evighet om åhörarskaran fått bestämma.

Mer läsning

Annons