Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gibbs bjuder på hopp om världen

/
  • Avskalat. Med bara gitarr och röst bjöd Otis Gibbs publiken på en musikalisk upplevelse.

Otis Gibbs kommer från Wanamaker, Indiana, en liten amerikansk ort som många andra små amerikanska orter, men också med en del egna små egenheter. Som Tractor Day: en dag om året då alla ungar kör själva till skolan i sina föräldrars traktorer.

Annons

Otis Gibbs trodde också som barn att Wanamaker var en ovanligt kreativ liten ort, eftersom hans farfar spelade bluegrass och eftersom hans pappa brukade bli full på helgerna och sjunga med i låtar av Johnny Cash och Jerry Lee Lewis. Dessutom bodde det en kvinna en bit bort som tyckte om att måla tavlor naken. Det tyckte han var ganska kreativt. Det var först senare som han upptäckte att innevånarna i Wanamaker inte var så ovanligt kreativa. Egentligen var de bara ett gäng Hillbillies.

Jag har naturligtvis inte källkollat någon av de här historierna. Egentigen är jag inte så mycket för att källkolla de historier som artister berättar om sig själva. För historierna i någon mening blir sanna i och med att artisten berättar dem om sig själv. De blir en del av den mytbild som i sin tur är en del av artisten.

Vad gör han i Gävle då? Tja, mest av allt tror jag han är i Gävle för att få sitta på en av sina stora förebilders sängkant en stund. Det är nog rätt stort för en musiker som döper sitt album till Joe Hill’s Ashes att få göra ett besök på lilla Joe Hill-museet i Gävle. Och då passar han också på och spela, i en fullsatt liten foajé på Spegeln. Bara en gitarr och en röst.

Han behärskar förstås sin amerikanska folk till hundra procent. Fattas bara annat av en som sjungit Hank Williams-sånger med sin ingifte morbror på ortens lilla honky tonk-saloon redan som barn. Och sedan, under sitt vuxna liv, kuskat runt med sin gitarr runt hela USA och halva Europa.

Visserligen tar han ofta i med någon sorts growlsång, halvt Tom Waits och halvt metal, som gör mig lite tveksam. För jag tror han har en vacker röst där bakom och önskar att han helt enkelt sjöng med den. Men låtskrivandet är mästerligt hantverk, det finns fingerplocksgitarrer och varma melodier som låter nästan som Townes Van Zandts finaste stunder.

Och så finns det ytterligare en kvalitet också, som är svårare att beskriva. En känsla av gemenskap, uppriktighet och mellanmänsklig värme, som – faktiskt – ger ett hopp om världen.

Stefan Westrin

Mer läsning

Annons